Carl Orffs ödesmättade ”Carmina Burana” står på menyn när Studio Acusticum ställer till med storproduktion. En väl tilltagen kör, flertalet solister och instrumentalister samt en påkostad visuell produktion signerad bland andra konstnären Amanda Mendiant utgör ramen för föreställningen.
.
Som kapten för skutan står dirigent Erik Westberg, och kören utgörs av Erik Westbergs vokalensemble samt Musikhögskolans kammarkör.
Och visst blir det ödesmättat, men i trygga händer framkommer ju även nyanserna i Orffs mustiga men även finstilta verk. Verket porträtteras ofta som en resa från Fortunas hårdnackade, tillika skräckinjagande grepp, via dekadensens krogmylla och vidare till kärlekens vårjublande erotik och värme, för att sedan sluta i ett domedagsackord. Tungt, svepande, upptempo och i en salig blandning mellan medeltida vibbar och klart moderna inslag är ”Carmina Burana” en modern klassiker, och sedan många år något av en publikfavorit.
.
Det senare märks ju, då runt 350 besökare finns på plats i Stora Salen under lördagskvällen. Och det förvaltas också väl på scenen. Såväl dramatiska partier som mer finstämda delar låter exemplariskt och kören på scen gör ett fantastiskt jobb under Erik Westbergs synbart enkla men högst kompetenta ledning. Snabba övergångar mellan olika partier sitter som en smäck, timingen är beundransvärd och scenglädjen påtaglig. Även solisterna ska samtliga ha sin beskärda del av beröm, och lite extra sådan till känslige barytonen Carl Ackerfeldt som avancerar sig igenom berusningens vindlingar och destruktivitet vidare till stilig friare. Slående är också hur hela verket, från kör till solister och instrumentalister här behärskar Acusticums akustik till snudd på fulländning, såväl i starka som mer diskreta partier. Samspelet är rent rörande att ta del av vad gäller ljudbild, likväl som tidigare nämnda entusiasm som kommer så väl till sin rätta på scenen.
.
Produktionen skall inte heller glömmas bort. Med Acusticums stora projektor igång ramas kvällen in av en minimalistiskt modern men också effektfull ljusshow. Vidare har verkets illustrerats av Amanda Mendiant, med bildspelet sammansatt av Peter Sundkvist. Snyggt, modernt, om än kanske till och med något för nedtonat. Ingen kritik i sig, snarare en anmärkning sprungen ur nyfikenhet. Jag hade gärna sett mer av det goda. Vilket i sig inte förminskar smakfullheten i utsmyckningen.
.
Sammanfattningsvis är kvällens uppsättning av ”Carmina Burana” en glädje för både öga och öra. Den avslutande delen kan faktiskt vara något av det mäktigaste jag hört i Studio Acusticum. Glädjeruset formligen exploderar på scen, tätt följt av det inledande temats ödesmättade upprepning, en påminnelse om hur det dionysiska temats syntes av slakt och rus, vår och blod följer själens uppvaknande i extas, kärlek och död. Ett eldsken på livets strålande blomning och samtida undergång. De stående ovationerna är väl förtjänta.