När de första tonerna i So Long, titelspåret till debutalbumet, drar igång är det efter att Hanna Järver precis påannonserats som ett "nytt och fräscht popgeni". När ljusen tänds efter spelningens slut är det inte mycket som tyder på annat - Hanna Järver tog Festspelen med storm och var ett behövligt inslag i den övriga lineup:en.
.
Jag försöker hitta referenser till Järver. Någonting som kan beskriva hur hon låter för de som inte var förunnade att vara på plats. Det är svårt. Instrumentalt gör bandet någonting som inte är långt borta från amerikanska Paramore:s senaste platta: det är en avskalad ljudbild med elgitarr, trummor, synth och bas, där synthen och gitarren turas om att ta plats. Röstmässigt är det som ingenting man hört innan. Järvers sång rör sig ständigt i ett magiskt registerbrott som fungerar i både upp- och nedtempo. En utmärkt katalysator för betungande kärlek och svår tonår.
.
Den ena låtens outro blir den andras intro och det finns nästan inget utrymme för applåder. Kanske är det mycket som ska hinnas med på en timme, kanske handlar det bara om en introvert scenpersonlighet. Hanna Järvers ögon skyms bakom kepsskärmen och något mellansnack är det inte tal om. Det är synd, för det blir svårt att hitta henne under strålkastarna och det är tydligt att hon egentligen har mycket att säga, men istället låter hon texterna tala. Publiken tas med från hemstaden Örebro till luftslottet Göteborg, till Madrid, till lyxchampagne och sena nätter. "En vill ha nåt en vill inte, du vill ha nåt jag orkar inte" sjunger hon i Nu är du Göteborg. Eller i So Long: "Buldog eller Komondor / jag är inte nästan 20 längre / Tina Turner, hotel lounge / ba Minecraft i nåns säng, so long". Många av texterna är en homage och just ett "so long" till ungdomen, om hur det känns att inte vara tonåring längre. Det är samtidigt extremt dekadent, med lite pengar och mycket cigaretter. Men 2010-talsreferenserna är många och påannonseringens "nytt och fräscht" rimmar bra. För att inte tala om "popgeni".
.
Kvällens bästa stunder uppstår då elgitarren får ta plats, som i La Neta till exempel. Och absolut inte minst i Närke, där high hat, synth och gitarr bildar ett kosmiskt mellanspel som byggs upp till ett nästan house-liknande drop. I övrigt är många låtar lågmälda och långsamma utan att alls för den skull bli tråkiga. Då får Järvers röst stå för huvudakten. Det är inte en röst som fyller en arena, snarare fyller den innanmätet.
.
De dansigare beatsen hittas i Manna manna, c'mon, Alabamatröjan och Närke. De blir viktiga i den i övrigt nedtonade setlisten. Eller, vem försöker jag lura, jag behöver tid att torka tårarna ibland.