För att fortsätta tala sportspråk likt konferencieren Charlotte Lindmark, fick konserten en önskestart. Men orken var inte riktigt på topp ända in i målfållan.
De omkring 700 i publiken fick först höra en helt nytt lokalproducerat stycke, skrivet av Folke Antonsson. Årskurserna 7 och 9 vid Christinaskolan bildade kör, kammarorkestern bestod av elever och lärare från musikklasserna, allt under ledning av Per Olofsson. Svenska balettskolans elever i årskurs 5 och 7 dansade.
PT brukar inte recensera ungdomar, men efter alla elevkonserter jag hört under åren tar jag mig nu friheten. Inte nog med att både musiken och texten tog andan ur mig, själva framförandet gjorde kör- och orkesterverket full rättvisa. För mig blev ”Vårvintersol” kvällens höjdpunkt från första tonen.
Efter föredömligt korta tal blev det mera dans. Elever på Strömbackaskolans spetsutbildning framförde Maria Danells och Patrik Häggströms koreografi ”Arctic Spirit”. En vintersaga som beskrevs som ”en hyllning till platsen och naturen”.
Den musik som sedan följde liknar inget annat jag sett och hört tidigare. The Magnettes med Sanna Kalla och Rebecka Digervall från Pajala, samt en medmusiker som inte presenterades annat än som Jonas (?) från Luleå, verkade ha hittat formen med energidricka. Scenkläderna och sminket, tjejernas rörelser, sätt att sjunga, och presentera sin ”klubb för den fula ungdomen”, förde tankarna till en konstnärlig akt av det slag som brukar kallas performance.
Trion imponerade med en låt som Sanna Kalla och Rebecka Digervall skrivit dagen innan, inspirerade av en tornedalsk folksång. Samspelet i ”Pajala state of mind” med sång och gitarr satt där det skulle. Låtens melodiska grundton tilltalade mig, liksom texten.
JP Nyströms hade sin ständige gästartist Ulf ”Flu” Jonsson med sig på dragspel. Även detta gäng uppvisade ett glatt spelhumör och ”friade” till publiken med bland annat en Pitepolska och ”Klaras vals” skriven av utflyttade Pitebon Jan Ferm.
Hiphoparna Magnus ”Kitok” Eklund från Jokkmokk och hans två medmusiker avslutade. Jag tycker att om man som arrangör knyter ihop en festlig invigning för alla åldrar med så pass smal musik, måste det till en slags final och inte bara ”hejdå”. Särskilt som artisten i fråga hade världens kortaste mellansnack. Tyvärr slutade kvällen därmed i ett antiklimax.