När Ozzy släppte sin debutskiva ”Ett öga rött” i maj i år hade han redan gjort sig ett namn på den svenska hiphopscenen. Men där i maj fick han ännu mer fäste och man kan nog beskriva honom som en självklar del av den svenska rappen. ”Ett öga rött” kritikerrosades och den råa, basiga och avskalade ljudbilden hyllades tillsammans med en unik röst och välutvecklade texter.
Det är därför inte så konstigt att en tar med sig en hel del förväntningar till Kalles på fredagskvällen. Det är första gången Ozzy besöker Piteå, kanske Norrbotten. Med sig har han en DJ som avslutar varje beat med att skruva upp dem och skicka iväg dem i en högpitchad, snabbspolad ton som får dem att studsa mellan de trånga väggarna på Kalles.
Ozzy ber de få som hittat sig till publiken att komma närmare. Han har ju trots allt rest ända från Malmö. De som väl är där är rätt taggade, men det är fortfarande många som sitter kvar i sina bås eller står kvar vid baren. De har inte kommit hit för att se på Ozzy. Kanske är det därför, eller av någon helt annan anledning, som spelningen bara blir en kvart lång. Jag blir så otroligt perplex att jag stapplar därifrån som i chock. Han har ju trots allt rest ända från Malmö.
Han inleder med ”Intro” och efter det avlöser de tre singlarna varandra. Till min stora glädje, eftersom ”Askungen” är en av dem. Bäst på hela skivan, om ni frågar mig. Och det jag hör är bra, det är argt och energifyllt. Men sen är det också en upptrappning till någonting mer som aldrig kommer. En halv spelning, om ens det. Med bättre förutsättningar hade det kunnat bli stort.