Foto: Bokförlaget Polaris
Recension
Författare: Karin Smirnoff
Bok: Sockerormen
Förlag: Polaris
Jag skulle kunna tänka mig ett mått av prestationsångest efter den formidabla succén med trilogin om Jana Kippo. Här visade Karin Smirnoff en berättartalang som hon parade med en egen nästan punkig stil i form av ett korthugget språk som på ett närmast tranceartat sätt förde handlingen framåt. Unikt och begåvat.
Så, hur följer man upp en sådan storslagen debut? I "Sockerormen" är det Södertälje och 80-tal. Här finns beröringspunkter med Kippo-sviten, vi kommer till det, men trots mörkret är det här mer som en ond saga. Det är barnet Agnes, som vi får följa från födsel och tio år framåt, som för handlingen framåt. Hon är ett musikaliskt underbarn som växer upp med en psykiskt labil och alkoholiserad mamma som missköter och hatar henne.
Agnes kan spela piano som få och ett möte med den snälla före detta världsartisten och musikläraren Frank Leide blir ett lyft för henne. Men något skär sig, är Frank bara en snäll vuxen med förmågan att se barn.
Vad gör Frank med Agnes bästis Kristian som hon inte får veta. Och vad vill han med henne egentligen.
Men musiken går bra för underbarnen Agnes och Kristian. Frank Leide bildar ensemblen Bretzel och framgångarna växer. De hamnar till slut i Paris och just i den delen känns handlingen lite mer krystad och tappar lite i fart, men det är absolut inget som förstör helheten.
Jag nämnde att det fanns beröringspunkter med Kippo-sviten och det är barnens utsatthet och de vuxnas svek. Jana Kippos mamma tittar bort och pappan är våldtäktsman och pedofil, Agnes mamma sviker och Franke Leide är "snäll", men det är bedräglig snällhet. En sockerorm med huggtänder.
Karin Smirnoff har sagt i intervjuer hur svårt det var att hitta tonen när porträttet av Frank Leide skulle tecknas. Jag tycker att hon lyckas bra och faller inte i fällan att skrika ut "monster". Han får spela rollen som trygg och snäll för att på det sättet kunna snärja barnen. Det i sin tur gör texten tät och olycksbådande.
Med "Sockerormen" visar Karin Smirnoff att hon är en författare att räkna med. Även här är språket korthugget, men vackert och suggestivt. Det är en bladvändare och jag läser ut boken på en kväll och sitter efteråt mållös och lite ledsen.
De två sista raderna lyder: "Vi var bara barn. En dag kommer vi att vara vuxna".