Katarina Barruk och Marja Mortensson är ett riktigt dream team. Det de presterar på scenen är helt galet. Med sång och jojk som verktyg gör de en uppvisning i musikalitet och sväng. Det är tufft och mäktigt, men också naket och sprött i sina stunder. Deras sápmi-pop visar prov på musikens gränsöverskridande kraft, en angelägen välgörare och motvikt till mörkerkrafterna år 2018.
.
I drygt en timme tar de oss med till en värld av mystik, natur och skönhet. De är som en gemensam urkraft, men med olika register och var sitt personligt sätt att bilda ton.
Här finns tunga episka stunder som hypnotiserar, men också exempelvis den största överraskningen, en låt vars svenska titel blir "Hejdå" och som har en nättare, jazzigare idé och ett musikaliskt väsen som för mina tankar ända till Europas sydostliga hörn. Total gåshud!
.
Frode Fjellheim – som alltså komponerat musik till Disneys ”Frost” om vi ska skryta – bidrar även han med jojk, och då lite mer grovkornigt, men inte minst är han en läskigt bra klaviaturspelare som växlar mellan morrande orgel och lekfulla analogsynt-solon.
I det medföljande femplus-kompet får vi uppleva ett häftigt percussionsolo i avslutande "Snöstorm", en loopad bastuba och mycket annat. Det är följsamt och emellanåt väldigt storslaget.
.
Jag har svårt att kalla det här konsert ens. Det är mer som en religiös upplevelse. Black Box känns för en timme mycket större än sina blygsamma mått. En konsert blir inte bättre än så här. Det här gänget kunde ta plats på de stora arenorna – och då inte bara som ett exotiskt inslag på en OS-invigning.
Vad händer näst för dunder-duo? Blir de gäster på Gagas nästa platta eller ska de vinna Eurovision Song Contest tillsammans. Allt kan hända.