Söndagens orgelkonsert i Studio Acusticum, sammanfattade på ett sätt hela invigningsperioden. Den har visat hur då och nu, sakralt och profant, klang och rytm, humor och högtid, rörelse och stillhet, ja allt möjligt och till synes omöjligt, hänger ihop med olika musikstilar som kitt.
Gunnar Idenstam presenterade orgeln och sig själv med en djup baston, som inledde en traditionell trall, "Trilo" i arrangemang av Ale Möller. Kören var mera utspridd än vanligt, vilket bland annat gav oväntade klocklangseffekter tillsammans med orgeln.
Från den stunden var det bara att hålla i hatten och åka med genom århundradena, till 1500-talet och tillbaka igen, bland annat i en balett av Michael Praetorius i arrangemang av organisten själv.
Dans i olika takter blev för övrigt också kvällens signum.
När organisten kom till programpunkten "Improvisation" tog det en stund innan publiken fattade vad det var som i förstone ljöd svagaste svagt ur det stora instrumentet för att mynna ut i ett crescendo utan like: Abba-låten "Money money" har väl aldrig förr presenterats i så nyskapande variationer.
När Gunnar Idenstam fortsatte med en obetalbar version av "Dancing queen" tillsammans med Benny Andersson vid flygeln, kändes det både som en självklarhet i sammanhanget "instrumentens drottning" och som en nästan overklig upplevelse.
Det har enligt Benny Andersson gått minst 35 år sedan han senast spelade i Norrbotten, så det måste alltså ha varit med Hep Stars! Organist och pianist hade båda lika roligt som publiken när de utmanade varandra i improviserandets konst.
Fortfarande utan mellansnack gick detta över i uruppförandet, när Orsa spelmän och kvällens flöjtist kom in på scenen. Benny Anderssons nya komposition har en grundmelodi som både mitt hjärta och min hjärna omedelbart beredde plats för.
Sedan stannade den i minnet hela kvällen, det går inte att sluta sjunga den - den är oförglömlig.
Melodin håller ihop de olika stämmorna som framträder både var för sig och tillsammans, med undantag av kören som a cappella bär upp Kristina Lugnas vackra skrift som avslutning.
Det lyckades sångarna glansfullt med, under handfast ledning av sin dirigent.
Och trots den på pappret något osannolika sättningen, formerade sig instrumentalisterna till en tät ensemble där virtuositet och samspel förenades. Av Benny Anderssons minspel att döma gillade han tolkningen av sitt livs första orgelverk lika mycket som publiken.
Efter pausen tog Benny Andersson på sig dragspelet och bjöd på såväl nyskrivna som traditionella folklåtar tillsammans med Orsa spelmän.
Publiken uppskattade även detta glada låtval högljutt, men ska sanningen fram satt jag mest och längtade efter att få höra rapsodin igen. Kvällen var trots allt bäst när alla var på orgelläktaren och scenen samtidigt.
Till min och många andras lycka blev "En skrift i snön" kvällens extranummer. Då lät den ännu bättre än första gången.