De behöver egentligen inte längre övertyga oss om det, men "Vi kommer aldrig dö" får ändå inleda kvällens spelning. Så fort Johan Rensfeldts läppar når mikrofronen och de första tonerna hörs från Jocke Nilssons sax är publiken fulltalig, det är knappt så man hinner blinka. Det är ett överexhalterat Movits som landat i hemtrakterna, men det är faktiskt svårt att avgöra om de är fullt lika taggade som publiken. Jublet är öronbedövande och i den lalliga refrängen till "Woodstock" är det svårt att tro att allsången inte kommer få tältduken att lyfta.
Det är fyra personer på scen - Johan Rensfeldt på sång, Anders Rensfeldt som multi-instrumentalist och DJ, Joakim Nilsson på saxofon och Petter Olofsson på bas - men det låter som mer. Det är förstås framför allt blåset som gör det, den där äppelknyckarjazzen som de gjort till sin egen genre. En tanke som precis hinner slå innan just "Äppelknyckarjazz" drar igång, och publiken blir galnare än man trodde den kunde bli (något som händer upprepade gånger). Det är en låt som passar så bra i livesammanhang, och vem kunde egentligen tro det om jazzhiphop.
På Movits märks det tydligt hur skönt det är att spela på hemmaplan, lika mycket märks det att det är fest i stan. Dess like har jag inte varit med om på något stopp jag närvarat vid på turnén, varken jätten Bråvalla eller i våra grannkommuner. Trots att publiken varit större på samtliga. "Det var någon som sa att den här festivalen är död, men den är fucking inte död", säger Johan Jivin'. Och kanske vågar man den här gången tro på det.
Saxofonen drunknar lite ibland, men skiner förstås i sina solon. Efter den åttonde låten, "Na na nah!" märks det att de kanske gått in lite för hårt i början och är lite trötta. I "Louvren" tar de ned tempot lite men återvänder med "Placebo", hiten från senaste skivan. Då blir det faktiskt jobbigt att bara kunna trumma med pennan mot anteckningsblocket och inte klappa, dansa, skrika med. Okej kanske gör jag det också.
Senaste singeln "Självantänd" har verkligen inte fått den uppmärksamhet den förtjänat. Även under konserten överskuggas den helt av "Limousin", samarbetet med Maskinen. Trots att det mest känns som något sorts nödvändigt ont, eller som frontmannen själv uttrycker det: "En egentligen värdelös låt".
Efter två extranummer, det sista i form av "Dansa i regnet" där vi får nöja oss med konfettiregn avslutar Rensfeldt spelningen mitt i publiken. Nej Movits, ni kommer aldrig dö.