The fault in
our stars
Betyg: PPPPP
”This is the truth – I’m sorry”. Så inleder huvudkaraktären Hazel filmen The fault in our stars, eller Förr eller senare exploderar jag som den heter på svenska. Och ja, det är bara början på en historia som tar oss över världen och tillbaka – om liv, död, kärlek (förstås) och inte minst frågan: Vem lever vi för?
Hazel Grace Lancester (Woodly) har sköldkörtelcancer som spridit sig till lungorna. I en stödgrupp för cancersjuka ungdomar möter Augustus Waters (Elgort) hennes blick och de blir kära – långsamt och sen helt på en gång.
Deras delade intresse för romanen ”An imperial affliction” tar dem från Amerika till Amsterdam för att möta författaren, som ger dem andra svar än de hoppats på.
Låter det klyschigt? Mycket riktigt, det är en rätt ostig historia vi har att göra med, men Boone och de andra gör det bra. Kanske är det skiftet mellan idyllen och tragedin – de oväntade scenbytena mellan när det är som bäst och när det är som sämst – som väger upp. För det är så känslorna väller upp, det är då de kvävda snyftningarna hörs i biosalongen.
Och skulle Augustus leende lämna något tonårshjärta osmält gör den rappa och finurliga dialogen jobbet. En må tro att den något pretentiösa tonen i språket borde låta onaturlig men på något sätt fungerar det. Förmodligen är det skådespeleriet som gör det, får historian att kännas på riktigt. För är det någonting The fault in our stars är, så är det en perfekt dokumentation av livet och dess motsats i mitten av ungdomen.
Bäst är scenerna i Anne Franks museum, när rösten som läser upp de kända dagboksinläggen blir en sorts berättarröst som överlappar bilderna av Hazel som kämpar mot sina lungor, och vinner. En misär som blir en metafor för en annan. Helt genialiskt.
Ändå har vi nog mest herr John Green, författaren till boken som filmen är baserad på, att tacka. För historien, karaktärerna och det som gjorde filmen till det den är. De backas upp av ett tillförlitligt kameraarbete som av någon anledning bestämmer sig för att överraska i inget annat än en restaurangscen.
Filmen har officiell premiär i Sverige imorgon, den 21 juni. Tvekar du fortfarande kan jag undanröja alla tvivel genom att utlova en Willem Defoe sittdansande till svensk hiphop. Det ni.
Och den inledande ursäkten var kanske befogad men Hazel, du är förlåten.