Traditionen med tysk kyrkomusik, med framstående och goda instrument har också fört med sig en lika god tradition vad gäller tyska organister. Allt från 1500-talet och framåt finns exempel på ledande musiker inom kyrkans hägn. Ta till exempel namn som Johann Pachelbel, Johan Sebastian Bach med söner, G.F. Telemann, Dietrich Buxtehude för att nämna några. Under fredagens konsert på Acusticumorgeln fick vi möta en nutida arvtagare till de stora i den tyska orgelskolan, nämligen Christoph Bossert. Född 1957 och med studier i Stuttgart. Professor förstås, 1991.
Programmet bestod med några undantag av relativt korta stycken, något så kort att det var över innan man riktigt hunnit med. Inledningen bestod av en tonsättning av den 94 psalmen i psaltaren av den Liszt-påverkade Julius Reubke, som spåddes en lysande framtid som musiker och tonsättare. Tyvärr gick han ur tiden redan vid 24 års ålder. Här visade Christoph Bossert från första stund vad en urstyv organist kan göra med en orgel. Följsamt, med god känsla för det musikaliska innehållet, något som för övrigt präglade hela programmet. Från ett anonymt stycke från 1500-talet via tre av Bosserts egna tonsättningar och en kort (se ovan) koral av Erik Satie, så kom vi fram till Johann Pachelbel och hans Toccata in g. En lång liggande baston, kallad orgelpunkt, med tvåstämmor som flätade ett grenverk kring varandra.
Andra halvlek inleddes med något så ovanligt som ett stycke musik av Franz Schubert. Han skrev visserligen ett verk för orgel men det var inte det vi fick höra, utan en variationssats ur en pianosonat i a-moll. Ovant för våra öron men Bossert spelade med en stor lyhördhet och spännvidd i nyanseringen. Från det allra svagaste svagt, till nästan allt vad orgeln kunde prestera. Och det är minsann inte lite det. Nu väntade en Orgelsymfoni av Max Reger men för att kasten inte skulle bli för tvära ville Bossert bygga en bro från Schubert till Reger, (hans egna ord) med att spela något av Bach. Det blev Preludium och fuga i a-moll ur Das Wohltemperierte Klavier. Att få höra ett stycke Bach var säkert efterlängtat av många.
Så till avslutningen. Som jag redan nämnt ett riktigt bravurstycke signerat Max Reger, en kontrapunktens mästare. Här finns allt, och en skicklig musiker får alla möjligheter att bravera. "Symphonische Phantasie und Fuge op. 57," där har ni den fullständiga titeln. Skoj med orgeln i Acusticum är att man har alla tillfällen i världen att se organisten. Se hur han (är det alltid en han?) jobbar med registrering, hur kroppsspråket är och inte minst, hur fotarbetet fungerar. Nu har vi fått se hur man spelar drillar med fötterna! Zlatan, släng dig väggen. Vår nya idol heter Christop Bossert.