Poetissan från Aareavaara – Paradisets barn
Stora salen, Studio Acusticum i Piteå, söndag den 12 juni, urpremiär under Festspelen i Piteå
Manus/libretto: Bengt Pohjanen och Carina Henriksson
Musik: Fredrik Österling
Kör: Erik Westbergs Vokalensemble
Dirigent: Erik Westberg
Regi/koreografi: Carina Henriksson och Veera Suvalo Grimberg
Fler medverkande: Margareta Gudmundsson, Veera Suvalo Grimberg, Carina Henriksson, Anton Eriksson, Anders Rimpi, Katherine Osborne, Pia-Karin Helsing Saur, Andreas E Olsson, Britta Kangas, Hannah Karlsson
Orkester: Norrbotten Neo utökat med dragspel, orgel och kontrabas
Producent: Opera Vildmark, Framnäs folkhögskola, Festspelen i Piteå och Glesbygdsdivan i samverkan.
Korpelarörelsen innehåller fler skandalösa ingredienser än en modern dokusåpa: religiös extas, sprit och sexuella orgier. Allt i väntan på en kristallark som i närtid skulle komma ner från himlen och föra medlemmarna till paradiset. Men till skillnad från "Paradise Hotel" är detta ingen iscensatt spänningskittlande produktion. Det här fanns på riktigt på 1930-talet i Norrbotten. En dröm för varje konstnärlig skapare att dramatisera och gestalta. Om det bara inte hade varit så känsligt. Så känsligt att när Bengt Pohjanen satte upp pjäsen "Dagning röd" på Norrbottensteatern 1993 blev teatern bombhotad.
Nu har det gått snart 20 år sedan dess och konstnärer i Norrbotten har närmat sig ämnet igen. Ifjol var det Markus Öhrn, Institutet Vitsaniemi, som genomförde konstprojektet Korpela land. I år har Carina Henriksson och hennes Opera Vildmark i Piteå tillsammans med författaren Bengt Pohjanen, Luleå, och tonsättaren Fredrik Österling, Gällivare, skapat en opera med urpremiär i helgen på Festspelen.
Det är en multiföreställning på fem språk – svenska, meänkieli, finska, nordsamiska, lulesamiska och inslag av teckenspråk. Berättande, musik, dans, skådespel, en sparsmakad scenografi och kostym och ett fantastiskt ljus vävs skickligt ihop och böljar igenom sinnena under två timmar för att kulminera i ett klimax i slutet.
Acusticums eget signum, vi kan kalla den superorgeln, spelar en egen roll i föreställningen som bokstavligt talat pågår i flera plan från golv till tak. På orgelpiporna ovanför korläktaren projiceras bilden av predikanterna. Kören och instrumentalisterna befinner sig på orgelläktaren, medan dansarna håller till på golvet. De som agerar rör sig mellan planen och i andra akten flyttar kören ner på golvet i ett stort väckelsemöte.
Berättaren Margareta Gudmundsson ger publiken de nycklar som behövs för att vi ska veta var vi befinner oss. Men detta är inte någon historielektion. Vill du gå djupare in vad som hände med den mytomspunna sekten får du läsa på i böcker eller på nätet. Det här en konstnärlig tolkning av sektens olika ansikten, vilket understryks av de många språk som talas, vilket gör att man de facto inte förstår allt som sägs. Även om det spelas upp scener som kanske bygger på händelser, visar föreställningen mer på stämningar än på vad som konkret skedde. Inte fördömande utan nyanserat och inget naket.
Musiken är otroligt vacker. Ömsom modern och, som nutida kompositioner brukar vara lite experimentell, ömsom är det som att höra toner från gamla välkända koraler. Klassiska kammarmusikinstrument blandas med orgel och dragspel. Musikerna, kören och solisterna, varav flertalet kommer från det geografiska närområdet, är av högsta klass. De tre dansarna bidrar till den suggestiva atmosfär som en skildring av Korpelarörelsen så klart kräver.
Opera Vildmark har visat att det är en aktör att räkna med på den svenska operascenen. Hatten av för Glesbygdsdivan Carina Henriksson! Några fler föreställningar är tyvärr inte planerade.