”Första monsterboken”
En pekbok med olika slags monster och deras bokstäver i versaler mot nattsvart bakgrund – vem om inte Johan Egerkrans skulle komma på något sådant?
Liksom i fjolårets vuxensuccé ”Nordiska väsen”, även den utgiven på B. Wahlströms, står han för både illustrationerna och texten. Den sistnämnda består inte enbart av monstrens beteckningar i lysande versaler, därunder har små rim till varje bild gömt sig. På det sättet blir boken rolig även för större barn och vuxna i alla åldrar.
Monstren är lagom groteska och presenteras på ett sätt som triggar både humor och fantasi. En skatt för små barn som fascineras av monster i rörliga bilder och samtidigt skräms av dem.
Här är de i stillhet och går att betrakta så länge att de blir fina på sitt sätt.
”Hundtjuven”
I samma förlags ”Kodknäckarna” som riktar sig till barn som nyligen lärt sig läsa eller som tycker det är svårt, har den första delen i en ny deckarserie presenterats. Lisa Moronis bilder och Suzanne Mortensens text harmonierar i en tilltalande grafisk utformning. Berättelsen om den stulna hundvalpen är engagerande vardagsdramatik.
Trots lättlästfilosofin reagerade jag direkt på att texten är satt i versaler.
Meningarna är så pass långa att ”Hundtjuven” inte är den första bok en nybliven nybörjare bör ge sig på. Har man kommit så pass långt att man läst några böcker själv, borde gemener vara naturligt att introducera tänker jag medan jag följer den vardagsnära handlingen.
Å andra sidan kanske jag är yrkesskadad och om versaler kan få ännu fler att intressera sig för böcker är det väl ett sätt så bra som något.
”De hundra hästarnas hemlighet”
Om den brittiska författaren Sarah Lean bara hållit sig från den övernaturliga tvisten i slutet, hade den här boken varit helt magisk. Enligt förlaget B. Wahlströms riktar den sig till 9-12- åringar, men jag hade stor behållning av den. Det vill säga tills författaren bröt förtrollningen genom att inte riktigt lita på sin egen berättarförmåga.
Det hade inte behövts någon bevingad häst för att poängtera allt förunderligt som händer när vänskap mellan två till synes helt olika tjejer uppstår. Eller mellan ungdomar och vuxna, barn och ungdomar, människor och djur och mellan olika slags djur. Längtan, sorg och glädje, karaktärer och miljöer, skvaller, hemligheter, lögner och sanningar, skildras utan övertoner men med en fingertoppkänsla som levandegör berättelsen och väcker empati.
Det här är ingen ”hästbok” i vanlig bemärkelse, den är helt olik alla andra jag läst i genren på ett mycket positivt och spännande vis. Översättningen av Ylva Kempe är superb.
”Johnny – ingen aning!”
Jonathan Brännströms andra bok är för barn i mellanstadieåldern och ges ut av Natur & Kultur.
Titelpersonen Johnny bor på en ö i Stockholms skärgård och har inga kompisar alls sedan hans farmor flyttade till ett äldreboende i stan. Hans föräldrar är hela tiden upptagna och storebror vill inte leka eller hitta på något. Skolkamraterna retas och allt är nattsvart, så Johnny beslutar sig för att själv ta färjan till farmor.
Det är upptakten till ett myller av händelser, om att hitta en själsfrände och att skilja på rätt och fel. Carolina Ståhlbergs detaljrikt tecknade illustrationer med mangainspiration återkommer med jämna mellanrum på sidorna.
Jag gillar hela konceptet med den här boken, framför allt språket och att barnens perspektiv är konsekvent skildrat.
På ett ställe frågar jag mig ändå om det inte är idé att hålla tillbaka vissa saker. Det är när Johnny betraktar en av öborna, Piraten, som han inte alls gillar: ”Hela Piraten är brun tänker Johnny. Brun ögonlapp, brun skäggstubb, bruna tänder. Han är brun som bajs. I magen bubblar skrattet”.
Inte för att barn inte uttrycker sig eller tänker så, det gör de tyvärr. Utan för att det är onödigt av en författare att trigga sina unga läsare med sådana beskrivningar av andra människor i ett försök att vara humoristisk.
Lättare än vad vi som vuxna vill tro, blir skägg tänder och tyglapp ”översatt” till hud- hår- eller ögonfärg när barnen väl lärt sig jämförelsen.
”Ett väldigt bra litet djur”
Emi Gunér har skrivit en bok om en åttaåring, Simon, som inget hellre önskar sig än ett eget husdjur. Föräldrarna går inte med på det, så bästisen Ville blir hans allierade i att göra upp planer för hur problemet ska lösas så att Simons längtan går över. Bland annat samlar de med olika medel pengar till en dyr köttätande växt – det näst bästa de kan föreställa sig.
Säkert kan många känna igen sig i situationen med barn som längtar efter ett husdjur och föräldrar som är mera realistiska. Slutet är förutsägbart, men vägen dit är en charmigt skriven och lättläst historia, rikligt illustrerad med svartvita teckningar av Luciano Lozano. Boken ges ut av Rabén & Sjögren.
”Nu leker vi den fula ankungen”
Barbro Lindgren som tidigare i år mottog Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, har gett ut en ny bok på sistnämnda förlag tillsammans med illustratören Eva Lindström.
Parafrasen på H. C. Andersens klassiska saga om ankungen som blir en svan, handlar om två barn som leker fram handlingen genom en dialog. Akvarelliga bilder brer ut sig på uppslagen. Vänder sig till leksugna förskolebarn.
”En bok om att berätta”
Till sist ett boktips till alla barn som själva vill lära sig berättandets konst. Även denna bok ges ut av Rabén & Sjögren. Pernilla Stalfelt lär i lustfyllda texter och bilder ut sina bästa berättarknep, allt från att komma igång till vad man kan tänka på när man ritar och skriver.