Loney Dear
Band: Josefin Runsteen, fiol, slagverk och sång, Emanuel Lundgren, Buchla Music Eadel och sång, Malin Ståhlberg, dragspel och sång, Mattias Ståhl, vibrafon, slagverk och sång
Plats: Stora salen, Acusticum, lördag kväll.
Längd: Drygt en timme.
Publik: Ett 30-tal dedikerade.
Tack vare ett vistelsestipendium under fjolåret fick artisten Loney Dear, eller Emil Svanängen som han egentligen heter, det stora nöjet att under två månader komponera musik i samverkan med Norrbottens Kammarorkester. Detta utmynnade sedermera i en gemensam turné runt Norrbotten.
Inför lördagskvällens avslutande konsert för New Directions festival fick jag tipset att lyssna in mig på Loney Dear/Emil Svanängen. Sagt och gjort – och jag blev mäkta imponerad av denna multimusikants digra låtkatalog. En inlevelsefull röst och storslagna musikarrangemang. Skulle han glänsa lika starkt live som han gjorde på skiva?
Iförda kläder som i det närmaste kunde beskrivas som en korsning mellan soldatkostym och futuristisk riddräkt, fick jag min fråga besvarad i samma stund som de inledande tonerna från orgeln ljöd igenom Stora salen. Pampigt, futuristiskt och alldeles magiskt.
Loney Dear/Emil Svanängens musik består av tunga känslor som blir till något smärtsamt vackert. Låtarna är perfekt kombinerade lager av hans fantastiskt uttrycksfulla röst och ett gäng instrument.
"Wow, jävlar så bra!" utbrister en ur publiken som sitter bredvid mig och jag kan inte göra annat än att hålla med. Gåshud varvat med tårfyllda ögon, det är svårt att inte ryckas med i allt detta mäktiga.
Fulländning blandat med ojämna brister gör att Loney Dear/Emil Svanängens musik är lätt att ta in och svår att släppa taget om. Sådan här musik är alldeles för bra för att enbart spelas på skiva, den måste upplevas levande.