“Som vi skrattat
där i bönhuset”
Någon som läser högt ur protokoll om vad ett gäng kvinnor och någon enstaka man, med en snittålder på 77 år, har för sig varannan tisdag i glesbygden – hur kul är det? Kryddat med lite sång och musik förstås, men ändå.
Tja, hittills har föreställningen dragit fulla hus. I Grubbnäsuddens missionshus i fredags naturligtvis, själva upphovet till det hela. Kvällen innan var det turnéstart i Gyljen i Överkalix kommun.Där brukar antalet fikasorter vara överdådigt vid liknande tillställningar, den här gången firades det extra med rekordet 52 sorter som den fulltaliga publiken fick välja bland! I Norrfjärden lockade Folkets husföreningens och Hembygdsfö- reningens samarrangemang också många förväntansfulla. I juni spelades föreställningen för övrigt på Nordiskt forum i Malmö. Överallt har den blivit väl emottagen.
Ann-Katrin Tideström har ä gnat sitt yrkesliv åt att ge röst åt dem som sällan eller aldrig kommer till tals i det offentliga samtalet och hon fortsätter med det. Hennes förflutna som journalist och producent på Utbildningsradion gagnar dramaturgin i ”Som vi skrattat ...”. Hennes uppläsning av stort och smått som dryftas i bönhuset medan åren går, ramas in av visor, tonläge och tempo.
Komponenterna kuggas ihop så skickligt att det känns som att befinna sig i ett stilla flöde av framåtrörelse. En puls med precis lagom plats för de egna tankar som dyker upp, utan att uppmärksamheten för scenen förtas.
Det musikaliska urvalet har trion gjort gemensamt. Norrbottensteaterns nu tjänstlediga kapellmästare Lars Paulin spelar harpa, elgitarr, och kontrabas. Han sjunger också stämsång med skådespelarkollegan Mia Burlin.
De börjar och slutar med ”Ko över Sarek”. Däremellan ryms exempelvis psalmen ”Blott en dag” på meänkieli, ”Din klara sol går åter opp” på svenska, och ”That’s all right mama” och ”Tiny sparrow” på engelska.
Efter den knappa timmen framstår det som jämställdhetsexperten Gert- rud Åström skriver i boken ”Som vi skrattat där i bönhuset” självklart: För att bli gammal behöver man möjlighet att knoga på med något. Man behöver ingå i ett socialt sammanhang, så att man har anledning att gå ut. Tisdagsträffarna i Grubbnäsuddens missionshus varit ett sätt att skapa sig en sådan gemenskap i avfolkningsbygd.
”De är modiga kvinnorna i Grubbnäsudden. De bor isolerat, deras förmågor avtar, men de låter sig inte svepas med av rädsla. Rädslan att öppna dörren när det knackar, rädslan för det vi inte känner igen, det som rör sig utanför. De har kvar en förståelse för flyktingen, för utsattheten”, skriver hon.
Det fina med boken och bygdegårdsföreställningen, är att kvinnornas reflektioner över sin vardag såväl som över världshändelser berör fler än dem själva. Utan att tänka på det har de i sina protokoll format en allmängiltig berättelse om meningen med livet i sorg och glädje. De väcker aktuella frågor om vilket slags samhälle vi egentligen vill ha. Jag hoppas på en ännu längre turnéplan än den nuvarande för trion som med ömhet tar vara på och förmedlar allt detta.