Det hela får ändå lov att ses som en mycket väl godkänd uppvärmning inför vad som komma skall - La Cage aux Folles.
Och vilken show sen!
Premiären av musikalen La Cage aux Folles lämnar knappast någon oberörd. Storslagna sång- och dansnummer varvas med imponerande scenografier och ljuseffekter, för att inte tala om det lilla men mycket eminenta husbandet som tillsammans med de enastående skådespelarna för handlingen framåt under de två och en halv timme som musikalen utspelar sig.
La Cage aux Folles beskrivs som en "musikal fylld av gränslös kärlek, värme, humor och sånger där fördomar, att stå upp för sig själv och för allas rätt att få vara den man är" är det alltigenom märkbara temat. Jag kan inte göra annat än att hålla med.
Handlingen utspelar sig i det glamorösa Saint Tropez. Huvudkaraktärerna som står i centrum för musikalen är den homosexuella nattklubbsägaren Georges (Roger Storm) som är partner med nattklubbstjärnan Albin/Zaza (Mikael Odhag). När Georges son Jean-Michel (Filip Tallhamn), som de båda har uppfostrat under 24-årstid meddelar att han vill gifta sig med Anne (Nadia Hussein), dottern till den ultrakonservativa och homofobiska partiledaren Monsieur Dindon (Mats Pontén), sätts utan tvivel familjebanden på prov.
Det finns otaliga oförglömliga scener och det är svårt att välja ut en specifik sådan, men en scen som verkligen etsar sig fast är den när karaktären Jacob (Martin Sundbom), familjen George/Albin/Zazas hemhjälp och allt-i-allo är klädd i full hembiträdes mundering och sjunger högt till tonerna av Patti LaBelles "Lady Marmalade", samtidigt som han dammar med dammvippan och juckar (ni läste rätt) på soffan, innan han blir påkommen av Roger Storms karaktär Georges. En annan scen är när Albin/Zaza, spelad av Mikael Odhag ska lära sig att bete sig som en riktig karlakarl genom att lära sig att gå som John Wayne, tja, det går väl sisådär med den delen va? Många skratt blev det i vart fall.
Replikskiftena är rappa och kvicka och växlingen mellan humor, glädje och de allvarsamma inslagen balanseras skickligt, mycket tack vare skådespelarna insatser men också att det ligger en mycket bra regissör bakom. I detta fall i form av Karin Enberg, tillika teaterchef för Norrbottensteatern. Musikalen har spelats i Sverige sedan 1985 runt flera olika teatrar. Det är först nu inne på 2010-talet som den sätts upp norr om Stockholm. Och nog kan jag tycka att det är gode på tiden att vi norrlänningar äntligen får in lite välbehövlig glitter och glamour i våra liv.
Höjdpunkten för kvällen torde vara när ensemblen tillsammans med publiken stämmer upp i allsång och kungör att "Vår bästa tid är nu" för att "om vi håller fast en kort sekund, vi lever och älskar så märker vi att det blir en härlig stund, därför vår bästa tid är nu". Och det kanske är lite så det är, för om vi tror att vår lycka handlar om att leva i små omständigheter, kan vi lätt bli besvikna. Bästa tiden är det här gränslösa ögonblicket då det är just ögonblicket som betyder något. La Cage aux Folles är ett perfekt exempel på detta.
La Cage aux Folles!
Plats: Norrbottensteatern, Luleå, lördag kväll.
Manus: Harvey Fierstein.
Regi: Karin Enberg.
Scenografi: Mona Knutsdotter.
Koreografi: Daniel Isaksson
Musik: Jerry Herman, musiker: Björn Råberg, Kalle Nyman, Martin Sundbom
Skådespelare: Roger Storm, Mikael Odhag, Filip Tallhamn, Martin Sundbom, Linda Wincent, Nadia Hussein, Mats Pontén, Malena Hallerdt, Maja Runeberg, Gustav Ekman Mellbin, Per Sundberg, Hillevi Rhodin
Längd: 2 timmar och 30 minuter. Med paus.
Publik: Fullsatt (220 personer)
Övrigt: Plus i kanten för den fantastiska loungemusiken under förminglet. 70-tals klassiker såsom "Celebration", "Blame It On The Boogie", "Upside Down" med flera höjde tillställningen avsevärt.