Tolvskillingsoperan
"Tolvskillingsoperan" från 1928 är en kombination av musikaliskt svängig svärta och spirituella sarkasmer, om de eländigaste bland eländiga: tiggarna, hororna, bedragarna, tjuvarna, de som flyr.
Brechts och Weills budskap är att inte döma lagbrytarna, eftersom den som inte har något val inte heller har råd med moral. Dagsaktuellt fortfarande alltså.
Att mördaren, gangstern och våldsbrottslingen Mackie Kniven benådas från hängning i slutet, verkar rent av logiskt trots att det – vilket påpekas i manuset av berättaren – knappast skulle inträffa i verkligheten.
Den stående frågan är ju hur de rika som alltid går fria och som styr och ställer med de fattiga fått sina pengar. Är det egentligen så stor skillnad på en aktie och en kofot?
Om än Mackie Knivens (Martin Sundbom) vänskap med den korrumperade polischefen Tiger Brown (Pär Andersson) är central i berättelsen, får relationerna mellan den charmige förföraren och hans kvinnor större plats i Norrbottensteaterns version än vad kritik av samhällets orättvisor i stort får.
Det sistnämnda bärs naturligtvis fram av texterna i de välkända sångerna, men de är svårsjungna och räddas många gånger av pianistens följsamhet och känsla för musikens dramaturgi.
Handlingen är liksom hos originalet förlagd till tidigt 1900-tal i London, men inte så tydligt att det inte går att fantisera om andra tider och andra platser.
Martin Sundbom gör en bra prestation som oemotståndlig gangsterkung, han äger scenen och charmar publiken. I egenskap av skräckinjagande förbrytare är han inte lika knivskarp.
Herr Peachum, den store bossen över gatudistrikten som bestämmer och tjänar pengar, spelas med nödvändig pondus av Mats Pontén. Catherine Parment gestaltar den lätt berusade Fru Peachum med trovärdigt kroppsspråk och mimik utan överdrifter. Men cynismen i deras handlingar är mera antydd än fullt frigjord.
Båda vill se Mackie Kniven hängd eftersom deras dotter Polly gått och gift sig med honom. Therése Lindberg är en av få i ensemblen som sjunger rent och hon har sinne för komik, men hon ger Polly en så glättig röst och framtoning att resultatet blir mera yta än djup.
Att hon även gör rollen som horan Dolly stör mig, för rösten är densamma fast utseendet inte är det.
Pollys rivaler, hororna Lucy (Nadia Hussein) och Jenny (Linda Vincent) är visserligen tragiska figurer, men inte heller deras öden griper tag i mig på allvar.
Mest berörd är jag av Pär Anderssons polischef, vars olika sinnesstämningar når långt utanför scenkanten. Sångmässigt tycker jag allra bäst om kör- och kanonnumren.
På det hela taget är det mycket poserande, jag skulle vilja se mer agerande. Scenbilden är långa stunder statisk, trots att skådespelarna sitter längs ytterväggarna och klär om där helt öppet tills de ska göra entré nästa gång. Också i övrigt händer det mycket ”på sidan om”.
Scenen domineras av en byggställning som får vara allt från brölloppssäng till fängelse. Den belysta fonden för tankarna till något ruffigt område i en storstad. Kanske en hamn, ett industriområde eller trista gator vid kontorskomplex.
En helt makalös ridå i spets kontrasterar och gör sitt till för att överraska, i samspel med imponerande genomtänkt ljusdesign. Det gör mycket för helheten.
Kostymerna får publiken hum om redan i foajén, då all personal är klädda som bordellvärdar. Stora scenens stolsrader på publikplats är borttagna. Salongen är istället ett kafé dit det är tillåtet att ta med mat och dryck, vilket gör upplevelsen intim och välkomnande.