Orgel och gitarr
Janne Schaffer och Markus Wargh har många års turnerande bakom sig som duo, med ett pärlband av låtar som landets mest kända gitarrist förvaltar med den äran.
Bara det är en kulturgärning – att fortsätta spela Björn J:son Lindhs, Ted Gärdestads, Björn Ulvaeus och Benny Anderssons musik för nya generationer. För att inte tala om de egna kompositionerna, varav Piteåpubliken fick höra några inledningsvis.
Först av allt rockiga ”Miss Missy” och sedan vackra ”Norrland” som Janne Schaffer skrev under en vintrig turné till bland annat Piteå 1995. Vinterns bilder spelades fram ömsom med den fina melodislingan på gitarr, ömsom med orgelns ljudmatta.
Hans hyllning ”Clair” till sin mamma pianisten vars favoritstycke var ”Clair de lune” hade tydliga influenser av Debussy och var lika mycket en hyllning till honom.
Från första stund stod det klart att ingenting i duons samspel skulle ske enbart på rutin och teknisk skicklighet, vilket säkert också hade låtit bra. Det var scennärvaron, inlevelsen, spelglädjen, improvisationslusten och musikernas lyhördhet inför varandra, som svepte med publiken i en gemensam här-och-nu-känsla. Den höll i sig konserten igenom.
Efter Abba-låten ”Eagle” med ett långt gitarrsolo i slutet, blev det barocksväng. Marcus Wargh spelade ett av Bachs mest kända verk, ”Toccata och fuga i d-moll”.
Ett verk som många orgelstudenter värmt upp med sedan det skrevs.
Den här solisttolkningen var fokuserad, men också livfull på ett sätt som gjorde orgeln rättvisa utan överdrifter. Mycket snyggt.
Sedan var det dags för en medleyhyllning till Björn J:son Lindh, den år 2013 bortgångne musikern som Janne Schaffer spelade ihop med i 43 år. Senare spelade han och Marcus Wargh även ett mycket fint arrangemang av J:son Lindhs ”Brusa högre lilla å”.
Ted Gärdestads ”Jag vill ha en egen måne” blev till en hel resa genom känslor och stämningar, som drevs fram av gitarren och båda musikernas precision angående finesser.
Mellan dessa begivenheter mproviserade Markus Wargh fritt med Felix Körlings barnvisa ”Nej, se det snöar” som tema. Då släppte alla hämningar.
Han gjorde vad de flesta som någon gång spelat på Orgel Acusticum helst vill – öste på med allt från den minsta nålstunna pipan till trumpeterna. Till och med klockspelet fick vara med och gestalta vad snöande innebär, från dämpade naturljud och vita vackra vyer, till lek, yrande flingor, skottning, trafikkaos och så vidare.
Förvånande nog passade allt in, särkilt denna snöiga helg. Markus Wargh visste att kombinera stämmorna till en helhet som faktiskt höll ihop. Så kan förresten hela det spretiga programmet beskrivas. Att det höll ihop var gitarristens förtjänst, eftersom det var han som stod för mellansnacket.
För ovanlighetens skull spelade Janne Schaffer en låt som han själv inte varit involverad i varken vid inspelning eller som kompositör. Han och Markus Wargh satte en rivig punkt med ”I can’t help falling in love with you” eftersom de båda gillar Elvis.
Efter stående ovationer blev extranumret Björn J:son Lindhs ”Härifrån till evigheten”. Sedan gick publiken leende ut i snökaoset.
Där ute tänkte jag på att urstockholmaren Janne Schaffer är värd all beundran som i över 50 år turnerat i hela Sverige, med betoning på hela.
Som utflyttad Gällivarebo har jag noterat att hans allra första spelning i Norrbotten skedde i Nilivaara, strax före julen 1960. Sedan dess har han återkommit med jämna mellanrum och i Piteå har han spelat ofta i olika sammanhang.
Jag tänkte också på att Orgel Acusticum har fått lufta piporna offentligt med alldeles för långa mellanrum den senaste tiden. Instrumentet används säkert av orgelstudenterna, utgår jag ifrån, men tystnaden är ändå öronbedövande.
Att Markus Wargh nu har brutit den är en välgärning och jag hoppas han visat vägen för andra organister.