The Juliet letters
Mångsidige David Saulesco kompositör och sångare som både studerat och arbetat i Piteå och nu gjort internationell karriär, framför de 20 sångerna på originalspråket engelska.
Han har känsla för dynamik och rösten rör sig ledigt mellan de olika musikstilar som finns invävda i verket. Han har också förstånd av binda ihop breven, som handlar om ganska dramatiska tillstånd och händelser i livet, med lagom laddat mellansnack (på svenska förstås).
Botniakvartettens musiker är från Norrbotten och norra Västerbotten. De spelar med lyhördhet för tenorstämman, bär följsamt fram den, och aktar sig för att ta över annat än i de renodlade stråkpartierna. Dessa hade gärna kunnat få ljuda ännu fylligare däremot.
Under framförandet tänker jag att David Saulesco har en del gemensamt med Elvis Costello. Också han sjunger, komponerar, och rör sig mellan flera olika musikaliska genrer – alltid öppen för nya grepp.
Elvis Costello skrev ”The Juliet Letters” tillsammans med den brittiska kammarorkestern The Brodsky Quartet. Skivan släpptes 1993 och den blev en världssuccé som numera kallas legendarisk. Inspirationen till att utforma sångsamlingen som korrespondens, kom från en tidningsartikel om en professor i Verona. Han låtsades brevväxla med Shakespeares påhittade karaktär Julia Capulet. Därav titeln på sångsamlingen, som inte har något direkt samband med den fiktiva Julia i övrigt.
Istället är det män och kvinnor i olika åldrar och livssituationer som funderar på vad det som dimper ner i postlådan, eller det man själv postar, förmedlar. Sångerna kan liknas vid ballader eller skillingtryck, om kärlek, svek, liv och död.
Att David Saulesco framfört verket flera gånger fö- rut märks, liksom att han trivs med själva tonsättningen.
De motstridiga känslor av allt ifrån ilska och ironi till sorg och glädje som utgår från kärleksbreven, reklamutskicken, vykorten, räkningarna, skilsmässopappren, gestaltar han träffsäkert.
Och så sparar han den muntraste sången ”Damnation’s Cellar” till sist, fast det egentligen är den nittonde i ordningen. Därmed slutar den fina musikstunden med ett leende istället för i tårar.