Sigur Ròs an Encomium
Det händer inte ofta att PT gör ett undantag och recenserar en föreställning där övervägande delen medverkande består av studenter. Den här gången är det befogat eftersom produktionen är ovanlig till både form och innehåll.
Dessutom är den enda negativa kritik jag tänker komma med att det var svårt att uppfatta sångtexterna, vilket är synd eftersom jag tror att dessa valts med samma omsorg som allt annat som presenteras.
Att på två månader få till en helhet av rörlig film och stillbilder ackompanjerade till levande musik, med en röd tråd genom allt som händer, tyder på målmedveten kreativitet och samarbetsvilja.
Visserligen börjar det ganska outhärdligt. Publiken möts av ett entonigt elektroniskt ljud som varar en lång stund. Stillbilderna på videoskärmen visar kyla och is, medan scenen är inbäddad i ett varmt sken från ljus och lampor. Den liknar ett vardagsrum, bortsett från de många instrumenten.
Kanske är början en metafor för vad många tror om Norrbotten och Island – att det enbart är kallt, ödsligt och enformigt – tänker jag när den levande musiken med falsettsång tar vid och bilderna blir rörliga. Musiken är en lättnad. Från och med den stunden uppfattar jag fortsättningen som en lovsång inte bara till det isländska postrockbandet Sigur Ròs och deras hemland, utan framför allt till Norrbotten.
De två världarna vid norra polcirkeln möts i ett experiment som går ut på att skapa stämning med hjälp av rockmanér som för tankarna till arenaunderhållning. Det fungerar oväntat bra i just denna sal.
Något liknande har jag aldrig varit på, en hel del rockkonserter till trots. Men så har jag heller aldrig bevistat en konsert med isländska postrockbandet Sigur Ròs, vilket jag definitivt fått lust med nu.
Jag förstår varför de kallas ambassadörer för Island och jag är glad över att få vara med om denna vackert förbehållslösa lovsång till mitt hemlän tack vare dem. Hela timmen är exotisk och stämningsfull, ibland kitschig, men utan att någonsin gränsa till pekoral. Att många av de medverkande har sina rötter någon annanstans är så charmigt att en gammal inföding som jag nästan smäller av.
Jag hoppas att de medverkandes önskan om en turné till fler ställen i länet slår in, något annat vore slöseri.