Jag lärde känna en vuxen kvinna som var helt fantastisk. Hon lärde mig att jag är huvudpersonen i mitt eget liv. Jag är inte någon bästa kompis eller någon bekant. Jag har kontrollen och jag bestämmer att ingen, någonsin ska få ta över och låta mig ta skit av någon annan.
Vi har inte träffats sen jag var femton och finnig och jag vet knappt vad hon gör nu. Däremot kan jag inte låta det sorgliga över att inte längre känna henne ta över det fantastiska för det var hon - och hela situatonen.
Hur en människa finns i ens liv en kort stund för att uträtta ett ärende. För att hjälpa och ge all visdom till någon annan utan att förvänta sig någonting tillbaka.
Förhoppningsvis lärde jag henne någonting också men jag kommer framför allt minnas det hon lärde mig, vilket för henne egentligen inte var någonting alls, men för mig var allt.
”Du har det inom dig. Det enda jag har gjort är att hjälpa dig. Jag har hjälpt dig att hitta igen det du redan vet.”