Det är klart. Trion från Norrbotten har mycket på sin sida inför denna ”deras största show någonsin”, som de själva kallat den. De är på hemmaplan, fansen är nära och stora salen fullsatt, plattan V:I må ha fått ljumna recensioner men är färsk i bagaget och det är ett storts jubileum om än outtryckt. Det är tio år sedan de släppte debutalbumet Äppelknyckarjazz. Så det är inte så konstigt att det bubblar redan under förbanden när Anders och Johan Rensfeldt och Joakim Nilsson tar sig an Luleå. Och vilka förakter sen. Jag spår en ljus framtid åt Luleåbördiga Constine, vars röst kan kännas igen från Zackes ”Polisen” och står ännu stadigare solo. Rapparen Reyn imponerar även han.
Sedan visar Movits att man visst kan vara profeter i sin egen hemstad.
Uppsättningen är enkel men kärnfull. Med sig har Movits Petter Olofsson på bas, David Fraenckel på trombon och Petter Granberg på gitarr. ”Vart var pyrotekniken?” frågade någon efter spelningen. ”Behövdes den?” svarade jag. För elden fanns kanske inte i sin fysiska form, men ”Röksignaler” blev det ändå. Trots att det är spelningens andra nummer är det ändå nu det börjar, för ”Bubbelpool” från senaste skivan blev en lite trög start. Sedan rullar det på. Tove Burman gästar två gånger, ”Woodstock” och ”Waterloo” håller tempot uppe och sedan förvandlas sittplatserna till ståplatser. Publiken blir till kör till refrängen i ”Na na nah!” där Simon Trabelsi backar, de blir en stjärnhimmel när Zacke gästar. De visslar, klappar händer och hjärtan. Helt ärligt blir det svårt att dra en gräns för vart jublet för framträdandet slutar och vart jublet för bandets själva varande börjar. För det haltar ibland, men det verkar liksom inte spela någon roll. När Movits kommer tillbaka på scen för extranummer blir det sömnigt för min del men galet för övriga.
Bäst mår jag under nedplockade ”Bitterljuvt”, när Anders Rensfeldt tar fram den akustiska gitarren och det är funky ändå, som sedan övergår till hiten ”Placebo”. Då är jag i hamn och då visar Movits sin styrka - att gå från hundra till hundrafemtio under loppet av en millisekund och skaka rövarna av norrbottningarna när man trodde att de redan hade gjort det. Jag kan bara beskriva det som sprängmedel i människoform, för det råder festivalstämning i en sittande konserthall och det är nog få förunnat. Kanske krävs det ett gäng profeter för att lyckas med det.