Urfödan
Lilian Ryd har gjort det igen. Skrivit en bok som definierar vem vi är, varför vi gör som vi gör, hur det kommer sig att så många missuppfattningar om oss som har anknytning till norra Sverige florerar. En bok om vad vi glömt och sådant som lever kvar, generationer av nedärvda kunskaper och erfarenheter om att överleva och umgås i ett kargt klimat.
"Urfödan. Om självhushållets mat hos folk i Lappland" är fylld av bilder och intervjuer. Det är Lilian Ryds femte volym om nordsvensk kulturhistoria och denna gång handlar det om mat i ord kombinerade med gamla fotografier och författarens teckningar.
Ämnet omfattar inte bara själva födan när Lilian Ryd tar sig an det. Hon tar ett helhetsgrepp över hur olika folk levt i samklang med naturen och varandra enligt mönster som utvecklats under tiotusentals år. Underlaget bygger på intervjuer som hon gjort med norrbottningar under 30 års tid.
Medan jag läser blir jag lycklig eftersom jag känner igen mycket som varit så självklart att ingen direkt talat om det, än mindre skrivit ner det. Samspelet mellan samer och bönder, nomader och bofasta, till exempel. Förr rådde ingen fiendeskap, tvärtom, man var ju beroende av varandra. "Förr" varade tills inte alltför länge sedan, jag själv hörde min mormor med glädje berätta om intensivt utbyte av varor och tjänster i Arvidsjaur-trakten så sent som under 1900-talet. Jag önskar att fler kunde reflektera över det i dag, när ilska och motsättningar är vad som märks mest i offentligheten.
"Urfödan" innehåller så många underbara sanningar och formuleringar av författaren själv och dem hon intervjuat, att om jag börjar citera ur boken skulle jag inte kunna sluta. Jag rekommenderar den till alla som är intresserade av hittills enbart muntlig historik som äntligen nedskrivits, garanterat goda recept som inte kan läsas någon annanstans, en djupt rotad kultur med flera olika språk, överraskande och roligt presenterade fakta, och inte minst berättelserna ur vardagslivets tankar om mat, ätande, och självhushåll. Numera är Norrbotten långt ifrån självförsörjande och utvecklingen har gått fort.
Lilian Ryd är tuff också. Med allt hon utforskat på fötterna, ger hon andra författare och journalister som skrivit om Lappmarken närmast ursinniga kängor. På grund av okunskap och förutfattade meningar har missförstånd som publicerats blivit sanningar.
Jag är så fascinerad av att Lilian Ryd och de människor hon låter komma till tals satt ord på vad jag innerst inne alltid vetat, att jag läst högt för mina kollegor på tidningen. Deras reaktion har varit likadan som min.
Lilian Ryds sakprosa saknar motstycke, med ett undantag. Hennes bortgångne bror Yngve Ryd skrev också böcker med utgångspunkt från att "det som är sant är intressant" och hon refererar ofta till honom.
De övriga kulturhistoriska böckerna av Lilian Ryd som är uppvuxen i Vuollerim heter: "Vi åt aldrig lunch" (om hennes egen klassresa och om arbetarbarn som växte upp i norra Sverige i mitten av förra seklet – boken visade sig beröra människor med liknande erfarenheter i hela landet), "Kvinnor i väglöst land", "Tusen år i Lappmarken" (skrevs tillsammans med juristen Tomas Cramér och handlar om juridik, skatter, handel och storpolitik), "Renskötarkvinnor och livet i de sista rajderna".
Alla dessa böcker borde vara obligatorisk läsning i landets skolor.