Fälla
Pernilla Berglunds nya diktsamling ”Fälla” kan läsas på ett antal olika sätt. Varandes såväl en diktsamling om orten ”Fälla” kan lokalkännare säkert se samlingen som en diktsamling om en fysisk plats.
Den kan läsas som en udda naturskildring, ett modernt alternativ till den urvattnade naturlyriken. Pernilla Berglunds poetiska gärning är däremot mer djupgående än så. Skildrande en icke uttalad förlust kräver dikten en omdefiniering av språkets villkor för att åter etablera en trygghet i livet.
Diktsamlingen lever i brytningen mellan den naturliga människans intima förbund med sin omgivning och splittringen som beror på dess omgivande rörelser. Det finns en dragning mot naturens inbillade stillhet och varaktighet, men samtidigt faller illusionen av trygghet i naturens egna schizofrena zon. Inte på grund av naturen själv, utan på grund av omöjligheten att frigöra sig från den.
”Sätter mig på huk invid vattnet, ytans stilla vågning. Det tysta här är inte tystnaden i mig. Jag vakar i ljuset, skär genom
vågorna, blir större.”
I dessa rader, liksom i samlingen som helhet, finns en avundsjuka på det icke-sinnliga. Denna längtan springer ur en tystnad, en dragning mot isolering. Tystnaden blir förhoppningen om en frizon, en trygghet i att dra sig undan världen men ändå hamna mitt i den. Här finns ett sökande efter en plats, efter en trygghet som kommer sig av varaktighet. I denna tystnad är Pernilla Berglunds ”Fälla” ett försök att smälta samman människa med miljö. Försöket är i sig inte ovanligt, många poeter har jobbat med att med språkets hjälp upphäva gränsen mellan människan och hennes omgivning, att bryta gränserna som skiljer Jaget från Alltet. Bilderna Pernilla Berglund frammanar med sitt språk är i grunden väldigt enkla. Det som gör samlingen speciell är dess syntax, hoppen mellan vardagligt språk i lättförstådda meningar till klyvningen som skär rakt igenom verkligheten in i metaforens egna värld av upphävda regler.
”Hur kan jag veta när jag sammanfaller med mig själv. Ryggen av bark är också dess framsida.”
Rakt igenom hela samlingen står språket i fokus, vårt språk, människans språk, det språk som definierar vår tillhörighet med oss själva. I bokens strävan efter en tillhörighet utanför språket finns det en paradox i den orimlighet som detta innebär. Vår strävan efter icke-språk blir språket, det blir ett moment 22 som vi inte kan ta oss ur. Även i en längtan att lämna allt orört, att bli ett med naturen och vara i tystnad, att röra oss i naturen utanför den moderna livsfällan, även där rispar språket vår tillvaro genom att vi skapar tecken som uppfyller vår närvaro.
”Du talar om att avverka, från Fälla och nedöver, ber om hjälp med återväxten. Skriften ärrar marken, vi ska inte längre känna igen oss. Det första bladet i boken som har lossnat och hela tiden faller ut.”
De tvära kasten mellan enkelt språk och snabbt bruten syntax ger Pernilla Berglunds ”Fälla” ett djup och en dimension som är beundransvärd och lyckas med sin föresats att omforma uppfattningen av naturens rum. Att i en språklig fusion omforma villkoret för vår upplevelse av oss själva i den. Sorglig, ibland med en ångest gränsande till panik, är den en resa mot försoning. Den vill återupprätta en plats i diktjagets inre som kan spegla det yttre. Dess synbart enkla bilder dröjer sig kvar.