Eurafrika – EUs koloniala rötter
“Att ersätta historia med myt är farligt” skriver Peo Hansen, professor i statsvetenskap vid Linköpings universitet, och Stefan Jonsson, författare till ett flertal böcker om västerlandet och dess koloniala arv. Citatet är hämtat från deras bok ”Eurafrika – EUs koloniala rötter”.
De skriver att det är en myt att EU föddes som ett fredsprojekt. I fem tunga kapitel med otaliga noter och källhänvisningar dissekerar och slaktar de påståendet. De beskriver EU som ett projekt med ambitionen att bli en tredje världsmakt, vid sidan av USA och dåvarande Sovjetunionen, där
Afrika skulle vara en viktig del i uppbyggnaden av det trasiga Europa efter 1945. Afrika som källa för råvaruhämtning och marknad för europeiska produkter, i stort sett. Fast även med potential att lösa and- ra europeiska problem, typ folkomflyttning.
Eller som författarna förklarar bokens syfte: ”att förstå förhållandet mellan den europeiska intregationen och kolonialismen och förklara varför denna relation nästan helt har uteslutits ur både EU-studier och kolonialismens historia”.
Det är ingen vacker historia Hansen och Jonsson ger oss, däremot gott om vackra ord från mången fransk, brittisk, tysk och belgisk politisk ledare. Citaten ställs mot praktisk politik som syftar till europeisk utveckling på Afrikas bekostnad, fast en och annan smula till de icke-vita kan det ibland bli.
Det mesta handlar om kolonialmakterna Frankrike och Storbritannien och tiden mellan 1920 och 1960, tre år efter Romfördraget 1957 och EGs födelse. Tyskland har ofta tillskrivits maktpolitisk uppblåst strävan efter Lebensraum (livsutrymme), men nämnda länder stod det inte efter. Ambitionen var ett Eurafrika med Afrika som ”Europas plantage”, som en tidig ideolog uttryckte det.
Eurafrika är ingen lätt läsning. Rent av ganska träig emellanåt, trots det goda syftet att klä av myterna runt vår världsdels relation till Afrika. Till exempel att låta förstå hur man genom att avskaffa kolonialismen säkrar dess fortsättning, som avslutningskapitlet handlar om.
Antikoloniala ledargestalter som Touré, Nkrumah och Fanon såg alla idén om Euafrika som ett projekt av nykolonial typ, men det fanns även afrikaner av motsatt uppfattning. Intresset ljuger inte, enligt en gammal vänsterdevis. Hansen och Jonssons fakta- och citattäta bok är sammanställd enligt den devisen.
I botten handlar det förstås om vilken historieskrivning som får, eller tillåts, dominera dagordningen. I går, i dag och i morgon.
”Eurafrika ...” är ett bra bidrag för att balansera upp ensidig historieskrivning kring ämnet.