"Gula faran" har inget med Kina att göra, även om det är 1967 och Maos lilla röda var en bok som studerades bland de studenter i Uppsala som Lars Tysklings debutroman handlar om. Titeln är namnet på en motorcykel av BSA-modell som för berättarjaget Egon och några polare både är en källa till frihet och för uppror mot konventioner av skiljda slag.
Det är långt ifrån första gången jag läser romaner som ska berätta hur det var denna smått mytiska tid i Sverige i slutet av 1960-talet. Sådana texter balanser inte så sällan mella det privata och det personliga, och Tysklings alster är inget undantag. Det kanske måste vara så, men bilden av Sverige när det begav sig är grovt förenklad.
Tyskling, numera boende i Gammelstad, och flera andra i samma genre ger en av många tidsbilder det aktuella året, ofta utifrån en students betraktelser. Jag säger bara Maja Ekelöf, vars "Rapport" var en tidsskildring lika giltig som någon annans.
"Gula faran" innehåller några intressanta karaktärer, medan andra känns som utfyllnad i en berättelse om studentlivet som fattigt, trångt, trånande, rökigt, drogtestande, men också om en tid då allt var politik. Med det fullt av överslag och galenskap. Visst har ni hört det förr?
Staden där det sker är en borgerlig konservativ boning som famlar. Ska man bli en mindre storstad med egen utveckling eller ett annex till Stockholm? Till och med i Blaskan velas det.
Tyskling skriver med lätt penna och det är synd att innehållet är så "genomtröskat" för att låna en väns uttryck om studentlivets vedermödor nämnda år.
Måhända kan romanen ha intresse om man bor eller bodde i Uppsala under den tid "Gula faran" utspelar sig. Det lokala kan ha nationellt intresse, men även vara just lokalt.
Själva crescendot i berättelsen utspelas på valborgsmässoafton, bara det ett berättargrepp som bottnar i lokalkännedom. Denna dag, före arbetarrörelsens dag, är stor i studentstaden Uppsala. Men den dramatik som byggs upp falnar, tragiken till trots, likt en alltför snabbt nerbrunnen brasa.