Vår
Martin Tistedts nysläppta bok, författarens fjärde i ordningen, är en skildring av en tonårig flickas osäkerhet, livslängtan, kroppskomplex, dödsångest och sexdebut. Den nervösa kärleken, det blyga avståndet, elden inuti som bara längtar efter att smeka, känna och blomma. För de som inte bekantat sig med Tistedts författarskap ges här en fantastisk chans, då ”Vår” är så eländigt vacker. Det är längesen jag läste en nysläppt bok som fått organen i mig att kännas mer verkliga och huden mer elektrisk.
För mig har Martin Tistedt varit den nattsvart morbida, perverterade ångestsmärtans författare, som upplöser gränserna för vad moral är och dess värde. I ”Vår” skildrar han istället de växande knopparnas, blommornas och kropparnas pulserande hjärtan. Smärtan och euforin när ungdomskärleken och oskuldskåtheten spirar i en tonårskvinnas kropp skildras med ett lika spirande språk, och det är så underbart vackert.
Mitt i livets unga, virila hand vilar Döden som ett ruttnande lik bland ungdomens vackra, solskensslickande blommor. Det är en fantastiskt, energisk och livsdrickande skildring av en tonårings knoppning från barn till vuxen, dess farhågor, rädsla och hopp.
Tistedt har ett poetiskt språk och metaforer är regel snarare än undantag. Den ovane läsaren kan välja att se det som ett hinder, eller bara kasta sig in i en färgsprakande poetisk yttring av frodighet, blommor och nedbrytande ångestmaskar.
Det är svårt att låta bli, då Tistedts språk med galant enkelhet sopar bort läsarens motstånd. För att dra en liknelse till bokens tema, är hans språk som den växande stjälkens väg upp ur jorden: den sopar bort allt motstånd och sträcker sig upp mot pulserande ljus.
Den formligen sprakande livsfrodigheten skildras med ett dionysiskt, rusigt språk. Metaforer från grekisk och romersk mytologi formligen haglar kring den unga människans hedonistiska livs- och befruktningsdyrkan. Bildspråket ligger inom huvudpersonens inre; ord och meningar parar sig och växer i sprakande färger runt omkring.
Den mörka och perversa delen av Tistedts författarskap finns kvar i form av dödsångestens kväljande andedräkt, den naturliga förmultningsprocessen och framtidens naturliga sönderfall. I ”Vår” står den som kontrapunkt till livets och naturens knoppning och sprakande blomning. Det är också blomningen och fertiliteten som vinner. Våren växer runt omkring oss, snön smälter vartenda år och våra hjärtan följer efter. Martin Tistedts nya bok är den vackraste vårskildring jag läst.