Beckomberga –
Ode till min familj
När Jim blir inlagd på Beckombergas mentalsjukhus börjar Jackie besöka honom titt som tätt. Hans medpatienter kallar honom Jimmie Darling, hon kallar honom Jim. Aldrig pappa.
Men det är sin pappa Jackie besöker, den pappa som alltid levt snabbt, intensivt, alltid nära döden, den pappa som aldrig låtit sig kontrolleras av andra och som Jackie aldrig kunnat neka något. Inte ens hans vilja att ta sitt eget liv.
Under sina besök lär hon känna Sabina, Paul och andra intagna på Beckomberga. Hon lär känna parken utanför, träden, sjukhusrummen och korridorerna. Hon lär känna livets ljus och mörker.
Det trycks en hel del böcker varje år. Trots att jag läser många är det sällan jag blir verkligt exalterad.
Men ibland snubblar jag över böcker som är briljanta, vars själva meningsuppbyggnad får mitt sinne i gungning, vars blotta existens gör mig rörd. ”Beckomberga” är en sådan bok.
Inte sedan jag läste Jon Kalman Stefansson har jag varit lika uppspelt över en bok som jag är över ”Beckomberga”. Den gemensamma faktorn för dessa böcker är att de handlar om så mycket mer än bara ett givet ämne, om så mycket mer än bara en uppenbar historia. De böcker jag blir upphetsad över är de som skildrar själva livets glädje, svårigheter och problem.
Det gör ”Beckomberga”. Sara Stridsbergs poetiska, flödande prosa blöder av mening och skönhet. Själva byggnaderna, regnet och löven får liv och berättar om vad livet kan vara. Som få författare behärskar hon den fragmenterade berättelsen, den som rör sig fram och tillbaka mellan då och nu, den berättelse där tiden inte är viktig annat än som facit på vad den ville säga, vad den hoppades på och vad den misslyckades med.
”Ode” betyder ”högstämd dikt” och betecknar oftast en hyllningstext av något slag. Och det är också vad ”Beckomberga” är, i modern, viktig och skön tappning.
Den är en hyllning till de som vistades på Beckombergas sjukhus, en hyllning till dem som gjorde byggnaden till en stad bland städer, till ett liv bland andra liv. Den är en hyllning till livets skörhet, dess svårighet, dess brist på facit och tillrättalagda mallar. Och det är helt fantastiskt vackert.