Pojken som läste Jules Verne
Med prosa som medel ger Almudena Grandes njutning och insikt till läsaren. I "Pojken som läste Jules Verne" handlar det om ett sår som aldrig tycks läka, det spanska inbördeskriget och tiden efteråt då generalissimo Franco styrde med järnhand. Romanen utspelar sig i huvudsak 1947-1949 och området är Andalusien, mer precist byn Fuensanta de Martos i Jaen-provinsen.
I berättelsens centrum finns nioårige Nino, vars pappa är en fattig civilgardist med uppgift att hålla ordning i närområdet men även likvidera de partisaner som gömmer sig i bergen och leds av en mytisk person med namnet Cencerro. Signifikativt för deras skugglika tillslag mot regimens bastioner, är efterlämnade sedlar av olika värde.
Mellan byn och bergen, i en övergiven kvarn, bor Pepe med smeknamnet Portugisen. Han blir Ninos vän och den kanske viktigaste personen för pojkens resa från en lite sjuklig och utlämnad liten kille, till en man som lärt att det ögat ser inte självklart är hela eller ens delar av sanningen.
Jag trodde aldrig jag skulle citera Mario Vargas Llosa, men han säger: ”Almudena Grandes är en av vår tids största författare. Med sin senaste roman bevisar hon detta. Den imponerar genom sin bredd och sitt djup och känslostyrkan i det som berättas”.
Nobelpristagaren har rätt. Humor har Almudena Grandes också, trots att hon skildrar ett spanskt trauma som aldrig tycks ta slut. Men berättelsen är framför allt en lovsång till fantasin och litteraturen. Nino får låna "Kapten Grants barn" och med Jules Vernes bok randas en ny tid för den lille. Det fantastiska som ryms mellan bokpärmarna, blir hjälp och tröst i en verklighet där inbördeskrigets grymma logik sekundsnabbt kan förvandla vän till fiende – eller skapa osäkerhet om vem som egentligen är vad.
Kärleken är inte av fysisk art för lille Nino, men han känner att han drabbats i hjärtat när han ser Elena. Och han både ser och hör om den i byn. Och det konstiga är att kärleken stundom är blind och kan bortse klasstillhörighet och andra skrank.
Grandes gör Nino lite väl lillgammal, men i det stora hela är det inget som stör. Barn blir säkert fortare "vuxna" i hårda tider och jag tänker osökt på det jag läst om inbördeskrigets Jugoslavien. Eller helvetet i dagens Syrien.
Det här är ett krig och det kommer aldrig ta slut, är ett sorts mantra boken igenom. För Almudena Grandes är det så, vilket ligger grund varför hon skrivit romanen. Vän av ordning tycker troligen tvärtom att tiden borde läkt att alla sår; Franco är död, Spanien är en demokrati och så vidare.
Jag vet inte, jag är i alla fall glad att jag fick läsa en stor roman av en stor nutida författare. Bland mycket annat gav den mig insikt om att det är alltför lätt att moralisera över människor som är på fel sida, politiskt sett, i synnerhet när de är fattiga och har så få valmöjligheter.