Alkemistens dotter
Idéhistorikern och förläggaren Carl-Michael Edenborg är tillbaka med en ny roman. I ”Alkemistens dotter” har han satt hjulen i rullning för sitt eget intresse för esoterisk filosofi och alkemi. Den vetenskap som föregick den moderna kemin och vars utövare i sin strävan efter evigt liv och metallomvandling stod i nära förbund med ockultismen.
Boken handlar om Rebis Aurora Drakenstierna, född i slutet av 1700-talet, kronan av sin ätt och belagd med en stor uppgift: hon skall förgöra universum. Generation efter generation av alkemister i släkten Drakenstierna har mynnat ut i hennes födelse. Hon är den utvalde, universums förgörare.
Hon lärs upp av sin far på ett av släktens gods och genom honom lär hon sig alkemins grunder och vad det är att hata världen av princip. När fadern dör saknas bara några få pusselbitar för att värvet skall kunna fullbordas. Universums slut är nära, och Rebis ger sig ut i Europa för att samla på sig de sista pusselbitarna för att kunna slutföra den uppgift hennes släkt ålagt henne: att rena världen och måla Guds sanna avbild.
Varandes vad jag skulle kalla en roman riktad till unga vuxna är Rebis Drakenstierna en ganska otypisk protagonist. Hennes mål är att förstöra, hon är stark och stolt men också utsatt och svag. Man både gillar henne och stör sig på henne, vilket jag tycker talar till bokens fördel.
Hela boken är egentligen ganska otypisk. Carl-Michael Edenborg ryggar inte för varken sexualitet eller hat. Sex utforskas, både lesbiskt och heterosexuellt, kärlek är både ömhet och känslor av äckel och hat. Tvivel och misantropi. En naggande känsla av att tillgivenhet överstiger kallelser och utvaldhet. Alla dessa element vävs samman till ett sammanhängande tema boken igenom.
I ”Alkemistens dotter” kan man parallellt vid handlingsytan se en rad olika idéer som är direkt tagna ur filosofi, religion och ockultism. Där alkemin tidigare var en praktiskt utövande syssla har den i modern tid omvandlats till filosofi, integrerats i såväl psykoanalytisk och arketypisk psykologi och tagit plats i new age-tro och neospiritualism. I Carl-Michael Edenborgs roman sammanförs dessa till både tro och praktik.
Esoterism och ockultism går som en röd tråd genom boken. Den är full av katharisk dualism – tron på att materia är orent, en antigud. Djävulen skapade världen, Gud är endast ande, absolut antimateria. Däri ligger bokens idéhistoriska fokuspunkt: världen skall renas genom förstörelse. Men är allting ont, även i en operfekt värld som skapats som ett hån mot Gud?
Carl-Michael Edenborg har skrivit en enkel men också komplex bok. En lättläst spänningsroman men samtidigt full av lager, av idéer om vad livet är, som ger funderingar och får mig som läsare att reflektera. En ung tjej som ger sig ut i Europa för att lära sig att förgöra universum och som lär sig om sexualitet, kärlek och hopp kanske främst tilltalar en yngre läsarkrets. Det är också en bok jag hemskt gärna hade läst som ung.