Revolution
Instruktioner för en ny världsordning
I mars i år kom Russel Brands samlade revolutionstankar ut på svenska. Boken med den upproriska och kärleksfulla loggan, där ordet kärlek – love – framträder baklänges i titeln, är både en slags självbiografi och en nedpräntad förvissning om att det går att förändra världen till det bättre.
Brand är medveten om att det fåtal som berikar sig på bekostnad av andra människor och jordklotet, säkert inte tycker att det blir bättre om den rådande ordningen förändras med hjälp av andra idéer än de kapitalistiska.
Men han tvivlar inte på att majoriteten kommer att vinna kampen för förändring, eftersom de 85 rikaste personerna i världen äger mer än vad 3,5 miljarder människor äger tillsammans.
I boken presenteras både kända debattörer och tänkare som Thomas Piketty, Noam Chomsky, Gandhi och Naomi Klein, samt mindre kända idésprutor och filosofer som Brand har gjort bekantskap med.
Han har använt sig av sitt kändisskap och sin rikedom för att få en bredare allmänhet att diskutera sådant som dessa personer – snarare än han själv – kommit fram till.
Brand vrider och vänder på argument och redovisar ingående hur han själv blev medveten om sakernas tillstånd. I prosan blandas högt och lågt, det ovidkommande med det viktiga.
Jag kan bara konstatera att vi inte har samma slags humor. Det metaforiska lättsinnet tenderar att tråka ut mig, tvärtemot vad som antagligen är meningen. Jag lägger ifrån mig boken flera gånger för att jag tappar fokus på grund av det. Kanske borde jag ha läst den på originalspråket engelska?
Att vi måste byta vårt ohållbara system för att rädda oss själva håller jag med om, men Brands förslag på hur det ska gå till har jag inga illusioner om. Kooperativ där det gemensamma samvetet styr låter underbart, och att första steget för att nå dit är att sluta rösta och börja meditera kanske är sant, vad vet jag.
Men hur troligt är det att alla börjar meditera?
Jag har stora problem med resonemangen som går ut på att bara alla börjar prata om revolutionen blir folk så medvetna att den liksom genomförs av sig självt – utan våldsamt motstånd från dem den riktar sig emot.
Å andra sidan tycker jag det är härligt med entusiasmen: ”Det finns bara en minoritet på denna planet som vi bör försöka kontrollera och det är den minoritet som kontrollerar våra ekonomiska tillgångar.”
”Revolution” avslutas med steg-för-steg-instruktioner om tillvägagångssättet. Det är bokens mest konkreta del och samtidigt den mest underhållande.