Glupahungern
I en by i de norrbottniska skogarna finns en källa som ingen vet var den ligger. Den hungrar i djupet av skogen. Vissa människor föds med dess hunger djupt inne i sitt väsen. De kan aldrig få nog, de kan aldrig bli mätta, de äter världen runt omkring sig utan att någonsin kunna fylla det hål som finns inne i kroppen. Hungern förtär, hungern kan aldrig stillas. Bara i djupet kan de mätta varandra.
Andrea Lundgren från Boden skildrar med sin sagorealistiska stil tre generationers kvinnor i en släktkrönika som utspelar sig i Norrbottens glesbygd. Med en kombination av mytisk symbolik och en mogen människoskildring imponerar hon med ett språk som är både enkelt och vackert, stilrent och målande. Den introverta Ingrid som går i skogarna, den öppna systern Cecilia, den frustrerade och arga brodern Edvin, den rejäla men oroliga modern Elina – alla är karaktärer som lever, som andas.
Den norrbottniska landsbygden och dess djupa tallskogar ges liv och mening för människorna omkring den.
Andrea Lundgren har lyckats fånga den norrbottniska miljön och dess människor på ett vackert sätt. Till mig har hon gett skogens magi tillbaka.
Mitt emellan realism och drömlik folksaga är Glupahungern en bild målad ur den mänskliga själen, en plats där den psykiska konstitutionen får en fysisk gestaltning. Det är en bok om de människor som skapar band med sin omgivning, om de människor som lever med skogen i sitt hjärta, som andas i samma takt som dess träd och blommor, som uppmärksammar varje förändring i den rytm med vilken dess hjärta pulserar.
På samma sätt som gamla tiders myter i tusentals år med symboler och allegorier har satt oss i kontakt med oss själva och vilka vi är förklarar Andrea Lundgren något viktigt för oss med sin mystiska berättelse.
Fiktionen har en fördel framför biografin: den gestaltar mycket bättre vilka vi egentligen är, var vi befinner oss, hur vi känner. Det vill säga det mesta som är väsentligt.
I Glupahungern är skogen ett levande väsen, men den lever på insidan av dem som är bundna till den med band som andra inte kan se.
Det är också en bok om sökande människor, om de som söker något de inte vet vad det är och som de aldrig kan hitta, om de som aldrig kan få nog. Det är en bok om vad vi för vidare, om ringar på vattnet, om kulminerande konsekvenser av vårt blod.
Det är en bok som stannar kvar, som dyker upp i tankarna långt efter att man har läst den. Ett återbesök fyllt av mening.