Norrlands-
paradoxen
Efter ha läst Müllers resonerande odyssé genom norrländska gruv- och vindkraftsorter har jag något att luta mig mot för att lättare hänga med i de många turerna runt frågorna. Inte minst frågan som var bokens syfte: Hur blir det med jobben?
Något enkelt svar finns förstås inte, om nu någon trodde det.
Intressant är konstaterandet att huvudvinnare vid gruvetableringar inte självklart är orten där gruvan ligger, utan ofta där de olika kringverksamheterna finns. Där huvudkontor ligger eller pengatransaktioner sker. Som i Northland Resources fall (innan fallet) med huvudkontor i Luleå, liksom LKAB. Luleå har cirka 500 ”gruvarbetare”, enligt Müller. Det hade jag ingen aning om, för att travestera Olof Palme.
Detsamma gäller för vindkraftsindustrin, exempelfierat genom projektet Markbygden och planerna på Europas största vindkraftspark på 1101 snurror. Müller och fotografen Segerstedt reser till Koler i utkanten av Piteå kommun, en gång i tiden knutpunkt för Norra stambanan. I dag en avfolkad by med några fasta invånare, men utsedd till Årets by 2014!
Människorna i byn med omnejd var i början försiktigt positiva till det väldiga projektet, hela 70 miljarder skulle investeras och byarna kanske leva upp genom affärer och arbetstillfällen. Anno 2015 har missmodet slagit rot i Koler och projektet är lagt i vilande läge, huvudorsak tros vara låga elpriser som kullkastar prognoserna om det motsatta.
I dagsläget är det tyst bland de dubbla baracklängorna som ett danskt företag satt upp för arbetskraften, där många kommer från Portugal. Jobben på orten då? ”De lågt hängande frukterna gäller för de lokala företagen”, säger en röst på orten, som ännu inte gett upp.
Som grävande journalist drivs Arne Müller att belysa vad som sades runt investeringar och prognoser och hur sedan blev i verkligheten. Vem vann/vinner? Fanns/finns det även förlorare i bakänden av de miljardstora investeringarna i ett Norrland vars kommuner med få undantag nästan står på knä inför tal och löften om arbetstillfällen?
”Det primära för oss att stoppa utflyttning”, sade Stefan Andersson, avgående kommunalråd i Jokkmokk, apropå den infekterade frågan om gruva i Kallak.
Författare Müller är ambivalent och långtifrån svart-vit kring det han hör och ser. Det gäller oavsett om han besöker Pajala, Kiruna, Jokkmokk, Arjeplog, Storuman eller Strömsund. Och det finns alltid ett kort respektive långt perspektiv som måste beaktas.
Men det är diskrepansen mellan ord och verklighet som stör Müller, och jag förstår honom. Företagen, många utlandsägda, målar upp fantasifulla visioner och slår blå dunster i folk och lokala politiker, menar Müller som i stället visar på en utveckling där företagen genom ständigt högre produktivitet per anställd, och dito automatisering, därmed i slutänden inte ger så många arbetstillfällen på orten som utlovas.
I botten handlar ”Norrlandsparadoxen” egentligen om ett Sverige som var och ett Sverige som vi inte vet hur det blir, fast vi kanske tycker oss skönja riktningen. Energifrågor är centrala och rymmer så mycket, men allt stavas politik.
Undertiteln i boken är ”En utvecklingsdröm med problem”. De kanske låter negativt, men jag hoppas det inte skrämmer folk att ta del av Arne Müllers viktiga alster, som dock tjänat på att kapa hårdare i den rikliga sifferfloran.