9,3 på Richterskalan
I går var det tio år sedan den oförglömliga tsunamikatastrofen i Thailand. Andreas Norman berättar i sin bok ”9,3 på Richterskalan” om utrikesdepartementets hjälpinsatser och tonen är minst sagt kritisk. Norman var en ung tjänsteman på UD:s diplomatprogram 2004 och fick sitt första uppdrag i och med katastrofen, utan erfarenhet eller förberedelse. Tjänstemännens kontaktuppgifter var inlåsta under mellandagarna och Norman kontaktades eftersom hans namn fanns med på en lista över de som varit på en klassresa.
Under sin tid i Krabi försökte han förstå det obegripliga. Små tillhörigheter som armband och bussbiljetter påminde honom om att dessa människor nyss varit vid liv. Prosan är vacker och levande. Texten blir till filmscener. En av de mest gripande scenerna är en man som bär på två plastpåsar och vill ha hjälp med att transportera hem dem till Sverige. I påsen finns två döda spädbarn.
I en vecka var Andreas Norman i Krabi. Han berättar om hur människor gick sönder av förtvivlan och sorg, och hur otillräcklig han kände sig. UD-tjänstemän, personal från Räddningsverket och psykologer från Rädda Barnen försökte hålla sig professionella och sakliga. En del bröt ihop och fick lämna arbetet.
Norman vittnar om ett departement som var avvaktande i början av krisen och motarbetade förslag på hjälpinsatser. Hanteringen av krisen kartläggs timme för timme. Det är en obekväm och oförglömlig läsning.
UD beskrivs som ett departement, vars byråkrati och hierarki försvårat, förhalat och näst intill förhindrat dess syfte. Ingen var förberedd på katastrofen, men enligt Norman var UD på gränsen till handlingsförlamat. Lägre tjänstemän reagerade, men kanslikulturen med sitt ideal om självbehärskning förhindrade ett tidigt agerande.
Visst ska man komma ihåg att det är en människas bild. En människa som befann sig mitt i katastrofen. Samtidigt är det ett viktigt vittnesmål – av samma anledning. Det är en redogörelse från någon som befann sig på plats och var en del av det praktiska arbetet.
När Norman åkte hem efter en veckas arbete var han osäker på hur han skulle kunna återgå till sitt vanliga liv. Han hade förändrats och beskriver en egendomlig känsla i att försvinna in i vardagen.
Det får mig som läsare att tänka på de anhöriga. För dem är saknaden ständigt närvarande. Låt oss tänka på dem i helgerna.