Det jag redan minns
"Att vara ensam är inte att vara fri" ("To be alone is not to be free... "). Citatet av den brittiska musikern och låtskrivaren Colin Blunstone slår an tonen i Mats Kempes "Det jag redan minns", som är en roman i 16 noveller.
Ensamhet är en röd tråd, med det behöver självklart inte alltid vara enbart negativt. Den kan ju faktiskt vara självvald, även om det ofta visar sig att längtan efter att vara i ett sammanhang är det som är utmärkande för människan.
Kempes bok utspelar sig “I den animerade staden”. Eller är det en bok om en bok om “den animerade staden”? Jag blir inte riktigt klok över detta. Hursomhelst är staden, platserna, miljöerna till synes normala, medan det människorna ser, tänker eller drömmer kan beskrivas som bortom det gängse. Kempe har karaktärerna, de flesta unga, i säker hand och de kan dyka upp lite här och var i de 16 berättelserna som trots sin försåtliga spretighet ändå bildar en sorts helhet.
Kempe har hyllats som “en novellens mästare” och visst har han det relativt korta berättandet i sin hand. Han dök upp i den boom kring novellen som berättarform som kom under andra halvan av 1990-talet, i synnerhet bland relativt unga författare.
Vad är egentligen sanning? Vem skriver berättelsen om allas våra liv? är frågor somställs i "Det jag redan minns". Inte minst för Gregory, som finns med i flera noveller. Gregory är speciell och lever i mångt och mycket i drömmar.Vissa nålar han upp i taket ovanför sängen hemma. Han är en rätt sorglig figur, och kan enligt honom själv bara gå åt ett håll – “inåt i mig själv”. Men fantasin är det inget fel på.
Fantasi kan vara flykt; en skön plats att stundtals vistas i, eller en sorts påtvingad plats för tanken när det yttre, verkligheten, blir för jobbig. Fantasin är släkt med dagdrömmen. Men dessa båda storheter kan samtidigt som de kanske är vänner, även spela oss spratt.
"Det jag redan minns" har flytande gränser kring verkligheten och det ögat ser, eller rättare sagt, tror sig se.
Rebecka i novellen "En förstudie" har ett annat problem. Hon lever i ett permanent déjà vu-tillstånd, det vill säga hon ser och vet vad som ska hända långt innan det som händer händer, vilket inte alltid är till fördel. Det är en suverän novell med flera bottnar om “forskningsprojektet” Rebecka.
"Vännerna" är en annan favorit bland novellerna, där Kempe visar upp sitt mästerskap. Den handlar om “fågelsjukan” och kill-kompisarna Markus, Carsten, och Oscar, berättarjaget. Novellen är tät på symbolik och från botten bubblar drömmar upp om att bli – just det – en fågel och “slippa skiten”. En sorgkant kring novellen berör på djupet.
Att recensera "Det jag redan minns" är inte helt lätt eftersom det är en speciell bok, olik det mesta jag läst på många många år. Efter några noveller, när jag vant mig och brottat ned mina invanda tankemönster, njöt jag i fulla drag av de skruvade berättelserna.
Det enkla är det svåra, men det behärskar Mats Kempe osedvanligt bra.