Vid det nationella körkonventet i Piteå för ett par veckor sedan, fann jag en ovanlig vissamling hos ett av förlagen som sålde noter och musikböcker i Acusticums foajé. "Romanifolkets visor" stod det på omslaget och det första jag tänkte var att det är framsynt att ge ut en sådan bok just i år, när regeringen velat uppmärksamma att det är 500 år sedan romerna kom till Sverige.
Hittills har det inte blivit så mycket bevänt med aktiviteter kring det romska kulturåret från statens, kulturinstitutionernas, studieförbundens eller kommunernas (exempelvis skolans) sida. Kulturdepartementet arrangerade en endagskonferens i mars, fler projekt än vanligt med romsk anknytning får bidrag från kulturrådet, och regeringen har startat pilotprojekt i fem kommuner (se spalten här intill).
Jag hade ändå förväntat mig mer. Något i stil med att romerna skulle märkas överallt i positiv bemärkelse och att ett allmänt samtalsämne skulle bli romernas situation i EU-länderna. Det sistnämnda är faktiskt ett bra tema för protester och demonstrationer: Vill vi verkligen tillhöra en union där pogromer mot en folkgrupp pågår på 2000-talet?
Å andra sidan är det i praktiken romskt kulturår i Sverige varje år, trots att majoriteten av befolkningen inte tänker på det.
Mycket av det som rasister kallar ursvenskt har influerats av romerna och resandefolket sedan medeltiden: språk, musik, dans, hantverk, folkliga traditioner och moderna kulturyttringar.
Därför blev jag glad när jag hittade den nya boken med romernas och resandefolkets svenska sånger.
När jag bläddrat upptäckte jag nästa överraskning. Förutom urgamla ballader, tonsatta dikter ur Tegnérs "Frithioft saga", nya sånger och skillingtryck daterade 1800-tal, berättar författarna om spelemän, platser, visornas härkomst, användning med mer. Även norsk och finsk romsk kultur ryms bland texter, noter och bilder.
Det enda jag saknar med boken, är att det inte följer med en cd-skiva så att jag kan lyssna på de totalt 50 låtarna.