Och natten viskade Annabell Lee
Sex år efter ”Svart som silver” släpper Bruno K Öijer en ny diktsamling. ”Och natten viskade Annabell Lee”. Sveriges samtida kanske mest respekterade och lästa poet går inte obemärkt förbi i denna säsongs utgivningar, och i ett antal månader har han varit ute på en uppläsningsturné över hela Sverige.
”Svart som silver” tog steget in i ett enklare språk och en nostalgi som springer ur tillbakatittande, perspektiv. ”Och natten viskade Annabell Lee” fortsätter denna resa mot språkets enkelhet och är i mångt och mycket en fortsättning till ”Svart som silver”.
Men skärpan har trubbats, dikternas fallhöjd har blivit lägre. Det kan främst skönjas i de kortare dikterna, som inte längre lämnar några svindlande avtryck, inga inbrända bilder. Det är i de längre alstren som ”Och natten viskade Annabell Lee” har sin behållning.
Bruno K Öijer är inte längre avantgarde, snarare är han en trygg klippa bland den moderna poesins form – och abstraktionsexperiment i vilka bilden ofta lider till förmån för formen. Svart som silver” var en brytning mot Bruna K Öijers etablerade språkformer och tog steget mot det synbart simplare språket, det enklare. En brytning skedde också mot det aktuella till förmån för det upplevda.
I ”Svart som silver” såg Bruno K Öijer tillbaka på sitt liv, den är en resa från det förflutna till nuet, ett nu som förändras genom att det förflutna ses med klarare ögon. Den nya samlingen fortsätter i mångt och mycket på den banan, med skillnaden att den är mer splittrad av ett pågående nu. Samhällsomvälvningar, tendenser och samtidstrender som Bruno K Öijer fått nog av.
Den samtid som skildras i ”Och natten viskade Annabell Lee” får Bruno K Öijer att fyllas av äckel. Inte därför att den är ny och vulgär, utan därför att det är samma skit som händer igen och igen och igen. Bruno K Öijer har fått nog, och han längtar bort.
I boken kan det skönjas ett tema som handlar om uppgörelse med samtiden utifrån Bruno K Öijers egna hjältar. Jag skönjer en växelverkan. Författaren gör på egen hand upp med det förflutna, och det förflutnas arketyper gör upp med samtiden.
Det är litterära hjältar, cowboys, revolvermän. Resonemangets tid är över. Jag kommer osökt att tänka på Clint Eastwoods citat: ”Det är inget fel med att skjuta, så länge rätt människor blir skjutna.” Det är med den logiken riskkapital, girighet och narcissism i samhället behandlas. Alla tomma skal skall splittras.
”Och natten viskade Annabell Lee” är en bra diktsamling, men i Bruno K Öijers kaliber är den ett mellanrum. När vi ser tillbaka på Bruno K Öijers litterära karriär kommer den inte att stå bredvid de stora samlingarna ”Trilogin” eller ”Svart som silver”.