Orden "det ljusnar", sedan tomt vitt papper, för att på nästa stora vita sida fortsätta, liksom utslängt:
"en tyst efterklang går genom huset/den har dröjt här/flera år/
den kommer aldrig försvinna".
En dikt(samling)? Nja, snarare en lång rörelse som bottnar i ett återvändande, till en tid och en plats materialiserad av ett hus och dess omgivande natur. Kanske är det sistnämnda inordnat i det som kallas trädgård.
Kanske är en återkommande tanke när jag läser "Ljus". Orden och meningarna, ofta avbrutna eller bara pauserade, gör det svårt att få ihop någon sorts helhet.
Jag blir stundom irriterad och tänker att så j-vla modern eller exprimentiell behöver väl poesi inte vara. Och hör samtidigt invändningar som att det måste finnas plats för alla uttrycksformer och så vidare. Jodå, visst ska det det.
Åsså ska ju "kultureliten" ha nåt att syssla med, för kanske blinkar Heldéns diktalster, utan sidnumrering, åt något storverk jag inte känner till.
Heldén äger ett suggestivt språk. Mjukt och samtidigt lite mystiskt (klichévarning, jag vet):
"Vissa ord bleknar/och försvinner in i ljuset/eller skuggan andra/dröjer sig kvar".
Det är en han som poeten skriver om i tredje person. En han som både lever i nuets krassa verklighet som får syrsorna att hoppa framför åkgräsklipparen, och i tanken på en framtid av hotande klimat-katastrof.
"Ljus" när ett mörker som blir påtagligare ju längre läsningen skrider. Samtidigt en fascination över naturen och till exempel kajorna:
"det knäppte i deras vingar/stela efter vintersömn".
Som läsare av "Ljus" känner jag mig som en samlare av ord och kortare meningar, som liknar rebusar vars slutsats blir min egen. Poeten Heldén, född i Katrineholm, lämnar så att säga mycket åt läsaren, vilket i och för sig varje poet av rang gör eller bör göra. På så sätt är Johannes Heldén mer en Miró än en Liljefors, om den hårdragna konstassociationen tillåts.
"Ljus" måste läsas flera gånger för att bli gripbar och den är skön att hålla i. Det är poeten själv som formgivit och klätt den stora tunna svarta boken i ett sammetsliknande omslag.