Klingsor
Ju mer jag läser mina anteckningar kring Torgny Lindgrens nya roman "Klingsor" desto mer villrådig blir jag kring hur jag ska skriva en recension på boken. Det till synes enkla är oftast förment när Lindgren fattat pennan, en smula skälmsk har han ju alltid varit. "Klingsor är en roman om skapandets villkor", står det på bokens baksida. Jodå, genom en person sprungen ur, som det sägs, adlig släkt. Men samtidigt, som det sägs, ett namn taget för att “besegra namnlösheten”.
Ett "vi" skriver eller berättar om Klingsors öden och äventyr, varför förstår jag inte riktigt. Detta "vi" gör att romanen stundom känns som ett forskningsprojekt.
Klingors öde är att en dag i skogen träffa på ett glas stående på en stubbe "som varit sågad mot alla regler och i strid med alla uppvisningar från skogsbolagen". Därför hade glaset blivit rakt upptill och snett nedtill.
Det han såg blev för Klingsor beviset att den döda materien inte är död. "Det var i den stunden han blev konstnär". Med det tar en livsresa vid där hängivenheten inför konsten, Klingors konst framför allt, inte sällan slår över i en hybris som är släkt med galenskap. De enda han konstnärligt känner sig ha något gemensamt med är Cezanne och Matisse, skriver Klingsor till Fanny, som varit hans handledarinna i korrespondentkurserna i teckning och målning. Hon blir sedan hans hustru.
Fanny målade också, i akvarell, medan olja var Klingsors allenarådande färgmedel i hans ärende att "avbilda de döda föremålen så att deras liv blev synliga".
Nittio målningar, stilleben, påstås vara den av tjära ständigt doftande Klingsors totala livsverk. På skolan i Avabäck anordnade Fanny en stor utställning, den enda förekommande, med makens konst. Utställningen berättas ha blivit en succé för konstnären som ansåg att "publiken är ett nödvändigt ont, men får aldrig förvandlas till en ockupationsmakt".
Det är i stora stycken en njutning att läsa Torgny Lindgren. Han berättar som bara han kan, lugnt och med respekt för dem han skildrar. Att varje ord vägs på guldvåg är en återkommande känsla.
Och han sjunger sannerligen inälvsmatens lov, prosan får nästan smak därav, om uttrycket tillåts.
Flera kapitel börjar med frågor, typ: När flyttade Klingsor hemifrån? Vad gjorde Klingsor i Paris? När upphörde Klingsors konstnärsskap, egentligen? Slutade Klingsor verkligen att måla?
Sedan försöker ett "vi", som förstås är författaren, berätta den med tiden allt mörkare berättelsen om en människa som var hängiven konsten och såg konst i nästan allt, till och med i bekämpning av ogräs och ohyra. Och när Torgny Lindgren lämnar läsarna, har han skapat en tidsbåge med ett fiktivt fäste i västerbottnisk storskog och ett annat i evigheten.
Någon "medelmåtta" likt bokens huvudperson, blir aldrig den 75-åriga romanförfattaren från Raggsjö.