Vitsvit
I Athena Farrokhzads debutbok ”Vitsvit” finns en blandning av det som är och det som var. Författarens familj kom till Sverige från Iran och poesin kretsar kring migration och vad en ny plats innebär för människors identitet. Hur det är att leva i ett land när rötterna finns i ett annat.
Författaren har valt det intressanta uttryckssättet att låta poesin bestå av familjens röster. Mamman har anpassningens röst medan pappan röst är revolutionärens. Det är smärtsamt och nostalgiskt. Brutalt och vackert.
Diktjaget skymtar fram i början av texten men återkommer inte. Läsaren får istället lära känna henne genom familjemedlemmarnas ögon. Det finns inte sällan motstridigheter och konflikter när de betraktar henne utifrån sina egna perspektiv.
Den vita texten på svarta remsor påminner om klippande och klistrande av ett collage där ingenting får tappas bort. Det är en demokratisk samling röster som alla bör höras, tillsammans och var och en för sig. Remsorna kan också liknas vid textningen av en film, vilket påminner om att de är citat.
"Min bror sa: Det enda språk du kan fördöma förgripelsen på är förgriparens språk/ och förgriparens språk är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga förgripelsen".
Farrokhzad använder språkets hela bredd. Det är aningen ojämnt, ibland vardagligt men oftare vackert, intimt och starkt. Resultatet gör henne till en lovande debutant. Poesin lämnar en känsla efter sig. Kanske är det betydelsen av hemhörighet och identitet. Det är upp till den suddiga gestalten som speglas i den blanka, silverfärgade framsidan att avgöra.