Null
”Låt oss understryka avsaknaden av upplösning.”
Claude Royet-Journoud-citatet är det inledande mottot för Roberth Ericssons fjärde diktsamling ”Null”. I den definieras en människas erfarenheter utifrån dess språk. Roberth Ericsson jobbar därför inom den poststrukturalistiska skolan, där formen konstituerar sanning, men utan värde annat än som en möjlig form för en sanning bland många möjliga.
Det är en identitets sökande efter en fast kärna som gestaltas i dikt. Formen är inte upplöst utan snarare nollställd, liksom människans närhet till sig själv och sin identitet. ”Null” andas desillusion och institution, där språk och människa reducerats till en formel och ett instrument i tjänst för det institutionella språket och dess kliniska nytta. Människan har blivit marknadsföring i takt med att språket förråtts. Sanningen har slängts till institutionerna, diagnoserna är avvikande för de avvikande. På så vis reduceras vi och faller in i mönstret.
I sin symbios mellan subjekt och litteraturens dito är ”Null” en dissektion.
”Vi måste hävda att detta är egalt/var i ett drama tyngdpunkten placeras.”
Subjektet skapar sin egen form inom ramen för det skrivna, en fast punkt som också hotas av dess flyktighet och möjliga meningslöshet. Härav värdet null. Människan är ett narrativ, en handling, vilken kan göras klinisk. Därför är ”null” en diagnos, eller bristen på en sådan. Vi är alla sjuka, eller friska. Den som styr handlingen avgör.
Roberth Ericssons diktsamling har ett drag av metalitteratur. En tydlig strömning av ett irriterande klassiskt drag som återkommit i samtidspoesin. Även som kritik mot samtidskonsumtionen av litterär förströelse eller subjektets litterära projektion, är dessa delar av hans poesi bara en del i ett nutida mönster som återfinns hos såväl etablerade som oetablerade poeter i alla möjliga skrymslen och vrår.
I många fall är det en gestaltning av det konstruerade sinnets narrativ, en tes som används inom psykologin. Vi är numera barn av en psykologiserad värld, och därmed kan motivet ses som relevant, trots att jag finner användandet av metalitterära grepp irriterande.
Det metalitterära draget till trots äger Roberth Ericssons diktsamling glimtar av kraftfull poesi, som får mig att stanna upp inför dess rena råhet:
”Om jag börjar här som ögonen på kalvar som fortsätter att andas efter att de dödats med slaktmask”
eller:
”– Att först ta moderns namn (för att hedra henne)
– Att därefter ta faderns namn (för att förnedra honom)
– Att slutligen uppfinna sig själv iförd tvångströja.”
Det senare stycket bär vittnesbörd om verkets grund i den institutionellt psykologiserade människan. Denna kraftfulla poesi gestaltar en människas grundstenar när värdet i grundkoden – identiteten – återställts till noll. Därav behövs inga metalitterära språkfetischer för att gestalta språkets nödvändighet för vår inre kärna av skrift.