Väggen
I ”Väggen” blir en ensam kvinna i en jaktstuga i Österrike avskärmad från resten av världen. En osynlig vägg har materialiserats under en natt och alla på andra sidan är döda.
Romanen, som ursprungligen gavs ut i Österrike 1963 ("Die Wand") och i år nyöversatts till svenska, är en skildring av människans psyke. Mer än kampen mot hungern kämpar kvinnan mot depressionen. Marlen Haushofer utforskar ensamhet i alla dess former. Med tiden lär kvinnan känna den och försöker förlikas med den.
Hennes namn tillkännages aldrig eftersom det är irrelevant. Namn behövs för att prata om någon och ingen kommer att prata om henne. Hon är den enda människan.
Hunden Lo, en bondkatt som dyker upp vid stugan och en ko som hon hittar på ängen, blir hennes anledning att finnas till. De får en helt annan plats i kvinnans liv än de skulle ha fått i civilisationens värld. De lever i ett ömsesidigt beroende av varandra och är en helhet, ett vi som sällan beskrivits så starkt i litteraturen.
Kvinnans liv är en kamp och det finns ingen kapitelindelning i redogörelsen som ger läsaren andrum. Lika mycket som hennes yttre förändras av det hårda arbetet genomgår också hennes inre en förändring.
Det vardagsliv hon tidigare levt ter sig ytligt och meningslöst, ett slaveri under kapitalismen. En civilisationskritisk ton löper som en röd tråd genom romanen och kvinnan ser människan som en destruktiv kraft.
Marlen Haushofer föddes i Österrike 1920 och studerade i Wien under kriget. Bristen på tilltro till civilisationen och tanken på världen som bräcklig kan bero på att hon själv bevittnade ett samhälle som föll sönder.
Författaren beskriver skickligt den ofattbara, surrealistiska situationen. Den inre och yttre världen smälter ihop och man kan fråga sig om väggen verkligen existerar i fysisk form eller om den utgör en möjlighet till en människas utveckling? Kanske är den en barriär mellan ett liv av illusioner och imitationer och ett liv, unikt och existentiellt, bortom det ekorrhjul som är vår tillvaro.
”Väggen” är en storartad roman om existentiella värden. Aldrig har kvinnan känt sig så stor och liten på samma gång. Stor för djuren som inte överlevt utan henne, liten inför naturens krafter.
Kvinnan pendlar mellan hopp och uppgivenhet, vars ångest sipprar fram genom sidorna. Samtidigt upplever hon sig som mer klarsynt. Det filosofiska språket väcker frågan om människans relativa frihet. Vi tror att vi är fria i det moderna samhället, men kvinnan börjar ifrågasätta klockans och konventionernas värld. Vad är egentligen frihet och vem är människan när hon inte längre formas av samhällets normer?