Dromedaren på den blå balkongen
"Mitt liv är så rymligt/att allt får plats, förutom den här skogen till kropp/som är så liten", lyder en av dikterna av honduranska poeten Diana E. Vallejos första bok som översatts till svenska, "Dromedaren på den blå balkongen".
En titel som jag tycker är signifikativ för hela verket, en kaskad av ord som blir bilder som blir..., ja det är upp till läsaren som det brukar heta. Magisk realism kanske någon skulle kalla det.
Vallejos dikter vilar på mörk botten, hon tvingades lämna hemlandet Honduras 2009 efter en statskupp som i mångt och mycket gjorde de mänskliga rättigheterna till en exklusivitet, ämnad för ett fåtal i landet som är beläget i Centralamerika. De två senaste åren har Vallejo därför tillhört epitetet fristadsförfattare, och bott i Jönköpings län i Sverige.
Fristadsförfattare innebär att den författare som lever under hot på grund av det man skrivit eller strider för det fria ordet får en fristad. Svetlana Aleksijevitj, årets Nobelpristagare i litteratur, levde också en tid som fristadsförfattare i Sverige.
Diana Vallejo är även aktivist för de mänskliga rättigheterna. Politik och kamp i vid mening är därför självklara i hennes poesi, som i en strof ur dikten "En kvar". Den vilar på en olustig känsla av att någon eller några försvunnit: "Här utrotar kattmännen varandra i skuggan, dödsrunorna tas in, som téet genom fönstren/stinkande, lättsmälta, orsakslösa dödsfall".
Våld eller hot om våld är latent, både på och mellan raderna i Vallejos dikter. Inte så konstigt måhända eftersom våldet är den kontext flertalet människor i Honduras dagligen lever i. Förutom djupa sociala och ekonomiska orättvisor springer våldet också ur det faktum att Honduras blivit transitland för drogtrafiken mellan Syd- och Nordamerika.
Vid närmare eftertanke är Vallejos dikter giltiga på flertalet länder i Latinamerika, och även bortom det. När jag för inte så länge sedan hade möjlighet att lyssna på henne, förstod jag att hennes kära hemland Honduras kan ses som en allegori över tillståndet i världen.
I förordet till boken försöker Anarella Vélez hitta drag i Vallejos dikter med andra poeter från Latinamerika. Hon ser fyra klangbottnar; fångenskap, exil, kärlek och upproriskhet. Kanske är det så, men jag vill även lägga till erotik. Den är subtil, förstås, men likväl tydlig.
Om jag inte förstått fel av det jag läst i den virvel av bilder Diana E. Vallejo ger i "Den blå dromedaren på balkongen".
"Förundran ligger i luften, jag klev fram ur den sand som jag är i stormen..."