Hur ska det gå för Pinnebergs?
Sällan har en klassiker känts så aktuell som den om Pinnebergs nu efter valdagen, när historielösheten vunnit mark i Sverige med kliv som gör många med mig mörkrädda. Romanen utkom 1932 och blev tysken Hans Falladas, då 29 år, litterära genombrott. Sin anspråkslösa titel och vardagsnära handling till trots, har berättelsen allt att säga om hur nazismen kunde få fotfäste för att sedan växa fram under 1930-talets kris.
Läsaren får följa det unga paret Pinneberg som illustration till hur arbetarklassen och den lägre medelklassen får det allt sämre. Arbetslösheten ökar i takt med nedskärningar i den offentliga sektorn och när hela folket inte ser annat än hopplöshet framför sig, utmålas vissa grupper i samhället som ansvariga av de högerextrema nationalisterna: Kommunister, romer, judar, fackföreningsanslutna och socialdemokrater får skulden. I dag har muslimer, invandrare, samer, flyktingar och hbtq-personer tillkommit som hatobjekt av samma nymornade krafter.
Fallada beskriver nazismens framväxt med små medel, utan stöveltramp och stolta fanor. Skeendet blir därmed förståeligt – och tyvärr också otäckt likt det vi ser i dag överallt i Europa.
Pinnebergs förnedras gång efter gång tills de är helt utblottade, men deras kärlek till varandra och sonen överlever mot alla odds. Grogrunden för att ett parti som Sverigedemokraterna och liknande partier i övriga Europa kunnat växa fram, har aldrig framställts tydligare trots att det är 82 år sedan boken gavs ut.
Nej, jag vill inte tro att alla som röstat på SD är rasister. Däremot tror jag att de är aningslösa eftersom de röstat på ett rasistiskt och fackföreningsfientligt parti som trots partinamnet inte delar demokratiska grundvärderingar.
Det tog bara tre val, vartannat år mellan 1928 och 1932, tills Hitler och hans nationalsocialistiska arbetarparti fick så många av de tyska väljarnas röster att det blev det största partiet i riksdagen. Likheten med SD är kuslig även i siffror: Från 2,6 procent till 18,3 och därifrån till 37,3 procent.
Så fort kan det gå när stora grupper av invånarna i ett land känner sig utanför och inte vet hur de ska kunna komma till tals och bli lyssnade på. När klyftorna mellan fattiga och rika ökar är det bekvämt att ta till sig enkla lösningar, som till exempel att prata om invandrarproblem istället för om integrationsproblem.
Ja, jag är rädd, för det är som Ragnar Strömberg skriver i sitt utmärkta efterord till den nya utgåvan: "'Hur ska det gå för Pinnebergs?' är en berättelse om en tid som vår, där fattigdom är en skam och rikedomen skamlös".