Liksveperskans son
”Liksveperskans son” är en samling noveller av den norrländske arbetarförfattaren Sekel Nordenstrand. Till stor del självbiografiska skildrar novellerna i kronologisk ordning en pojkes uppväxt i en familj som strävar efter att få bröd för dagen.
Pappans död när pojken är elva, mamman som tar extrajobb som liksveperska för att kunna försörja familjen, mamman som följer honom till sågverket för att söka arbete när han är tolv, mamman som följer honom till tåget när det är dags att resa iväg för att skaffa sig försörjning. Här skildras sågverket på Seskarö, människorna, strävan och hårdhet. En arbetarfamiljs utsatthet. Och här skildras ömhet. För mamman, systern Elsa, lillebror. ”Liksveperskans son” är en gripande bok.
Sekel Nordenstrand är en doldis bland svenska proletärförfattare. Född år 1900 i Härnösand i en fattig arbetarfamilj, hör han till samma generation som arbetarförfattarna Eyvind Johnson, Harry Martinsson, Moa Martinsson och Ivar-Lo Johansson. Ändå har Sekel Nordenstrand, trots två utgivna romaner samt ett antal diktsamlingar, helt försvunnit i historiens periferi.
Han återfinns inte i de stora litteraturlexikonen, han finns inte omskriven på wikipedia och inga böcker av honom finns att köpa hos de stora nätbokhandlarna. Tills nu, då Luleåbaserade förlaget Black island books ger ut ett antal av hans icke tidigare utgivna noveller.
Sekel Nordenstrand nämns aldrig i samma andetag som hans kollega Eyvind Johnson. Ändå äger deras liv och författargärning stora likheter. Båda föddes år 1900 i Norrland, Nordenstrand i Härnösand och Johnson i Boden. Båda tillhörde arbetarklassfamiljer. Båda började arbeta i tidig ålder, Nordenstrand vid tolv års ålder, Johnson vid fjorton. Båda var aktiva anhängare av socialdemokratin. Båda hade fäder som jobbade som rallare vid den norrländska järnvägen, båda tog själv jobb på sågverk.
Båda skildrar också allt detta i skrift i form av dikter, noveller och romaner. De gav röster åt arbetarna, åt fattigdomen, åt livet i sågverksbarackerna och flottningarnas riskfyllda arbete. Skillnaden är att där Eyvind Johnson har en odiskutabel plats i Sveriges litteraturhistoria som Nobelpristagare och akademi-ledamot, har Sekel Nordenstrand försjunkit i glömska.
Detta är inte helt rättvist. Sekel Nordenstrand är en författare värd att minnas. Inte lika rapporterande som Eyvind Johnsons ”Nu var det 1914” men mer blickande in i det innersta. Inte lika lyriskt modern som Johnson men mer prosaiskt skarpsynt. Mer öm, mer saknande i sin skildring.
Black island books kastar med sin utgivning av ”Liksveperskans son” ljus över en röst fylld av klarsynthet, ödmjukhet och strävsamhet. Det är inte bara en utgivning av högklassig litteratur. Det är en kulturgärning som gör heder åt en norrländsk författartradition. Förhoppningsvis ger den också Sekel Nordenstrand det erkännande han förtjänar som röst åt dem som slet på den norrländska jorden.