Det här
förändrar allt
– Kapitalismen
kontra klimatet
”Klimatbibeln som ger hopp” är baksidesrubriken på kanadensiska Naomi Kleins tegelsten. Den handlar om hur klimatkrisen i världen ser ut, har uppstått, och bör lösas. Klein tar som vanligt grabbatag om de frågor hon vill belysa.
Kimatet är väl jämte flyktingkrisen den som står högst på den globala dagordningen.
Den stundande FN-ledda klimatkonferensen i Paris sägs ju vara den avgörande om reella steg för att klara krisgränsen på två grader, som världens klimatexpertis tagit fram.
Naomi Klein har deltagit på ett av klimatförnekarnas stormöten i USA.
Dessa torde le i mjugg om inget händer i Paris, för de ser i stället en stor konspiration från politisk vänster bakom varje krav på minskat uttag av fossila bränslen. ”Grönt är det nya röda” är deras stridsrop mot all förändring i levnadsstil som de anar bakom snart sagt varje hörn.
Naomi Klein är författare, men också aktivist. Det tog några år innan hon förstod, eller ville förstå, vidden av klimatfrågans dignitet. Och hur det i dess hägn också kan rymma stora samhällsförändringar, mer oklart i vilken riktning.
Vänstermänniskan Klein är inte naiv utan ser, liksom i andra betydande samhällsomvandlingar, att reaktionen också kan göra framsteg genom att livsutrymmet upplevs minska och genom en ökat cynism och egoism nationellt och internationellt.
Hon skriver lätt om tunga saker och exemplen är många när hon ska underbygga en tes, på gott och ont. Jag förstår vad du menar, det räcker, kan jag känna mellan varven.
Är hon alarmistisk? Njaäe, läget är ju pyrt, och det allvarligaste är att inget, eller så lite, gjorts eftersom larm började komma redan i slutet av 1980-talet. Omvärlden har tittat bort, menar Klein. Det är svårt att vifta bort hennes oro när årliga rapporter kommer om extremt väder av olika slag.
Att så lite gjorts bottnar förstås också i frågor om makt och möjligheter.
De som hittills drabbas mest av klimatförändringar och extremväder är människor utan offentlig röst. I områden och regioner dit de vanliga medierna sällan når.
Till dessa ”jordens fördömda” sätter gräsrotsaktivisten Klein sitt största hopp om en bättre värld. Det vill säga de som in på skinnet känt och känner av fossibränsleindustrins omätttliga jättar inom framför allt olje- och gruvsektor.
Lite naiv kan jag tycka hon är i bland. Men sett i en större kontext har jag lättare att förstå resonemanget. ”Det här förändrar allt” är ett alster om inte bara klimatkrisen, utan även om offentligt kontra privat i politiken.
Något Klein menar hänger ihop med hur vi ska lösa bokens huvudfråga.
Skuldfrågan är också viktig. Inte för att tynga ner, men för att visa bakgrunden till dagens klimatkris.
Det handlar om ett gemensamt ansvar, fast där den rika världen (med 200 års industrialisering) måste dra det tyngsta lasset.
Ett gediget journalistiskt jobb ligger bakom boken, uppbyggd av tretton kapitel med hänvisning till otaliga noter. Egentligen tror jag den gör sig bäst som underlag i studiecirklar om klimatfrågan i globalt perspektiv.
Hur man än läser och tar åt sig innehållet förstår jag att Klein tycker att vi alltid ska ha med oss frågan: Tål världen dagens ekonomiska modell?
Att läsa Naomi Klein förändrar inte allt, men det är ändå något man bör göra.