Utan dusch
i 352 dagar
Ett år i Finnträsk
En journalists blogg om att leva ett helt år i glesbygden, i ett dragigt gammalt hus utan moderna bekvämligheter, har blivit bok. Sanningen att säga ingen utgångspunkt som lockar mig till läsning i förstone, men Inger Ödebrink överraskar mig i positiv mening.
Hon arbetar som journalist på tidningen Norran i Skellefteå och brukar hyra ett hus i Finnträsk sommartid, tillsammans med sin man.
Av någon anledning bestämde hon sig för att tillbringa ett helt år där, ensam med katten, och blogga om sina vedermödor. Byn ligger mitt emellan Piteå och Skellefteå lite inåt landet och närmaste större ort är Byske.
I korta texter med illust- rativa färgfoton på nästan varje uppslag, får läsaren följa Inger Ödebrinks sysslor under årstidernas växlingar. Med humor, självdistans och välskrivna formuleringar, skildrar hon även de mest enahanda göromålen så att det väcker intresse för vad som ska följa på nästa uppslag – och nästa.
Hon har tänkt till när hon gjort urvalet till det nya formatet, så att det verkligen känns som en bok och inte en blogg på papper.
Läsaren får ta del av allt nytt hon måste lära sig för att få vardagen att fungera, med ingående råd och tips för att andra eventuellt ska slippa göra om hennes misstag.
Även nya insikter om livet finns med, som förundran över att fullkomlig tystnad faktiskt finns – vissa vindstilla nätter. Och hur tryggt det känns med dagens ljud: Att grannarna rör på sig, att fåglarna kvittrar, att själv bidra genom att låta radion komma utomhus.
Mest mödosamt för en människa som vill överleva under enkla förhållanden, är att hålla värmen under vintern, tydliggör Inger Ödebrink. Hon delar med sig av bortglömda knep för att inte vattnet, hon själv och urinsepareraren ska frysa till is.
Mer eller mindre genomtänkta strategier för regelbunden tömning av utedassets bajstunna, varvas med argument för att använda nattmössa och broddförsedda tofflor, diverse isoleringlösningar för nyckelhål och andra kalldrag, samt inte minst kunskap om hur man sköter en järnspis med tillhörande vedbod. Recept på hur man bakar i en vedeldad ugn när man väl fått fyr saknas inte heller.
Ungefär halva boken läser jag i ett sträck, sedan behöver jag ta en paus eftersom läsningen kräver ett stort mått av inlevelse.
I boken framgår att glesbygdstillvaron innebär helt andra tidsperspektiv än i stan. Exempelvis tar en bilresa från Finnträsk till Norrlands universitetssjukhus i Umeå cirka fem timmar i anspråk, plus själva sjukhusbesöket. Med buss blir tiden för bortvaro 32 timmar, på grund av busstidtabellen.
Sådana mera allmängiltiga upplysningar i kombination med hur Inger Ödebrink personligen utövar konsten att ha tråkigt är exempel på bokens styrka. Hon väjer inte heller för att berätta om hur hon funnit det lämpligast att sköta sin intimhygien – för det är sådant som folk undrat över redan på förhand – men går inte över gränsen till att bli för privat.
Att boken slutar som den gör, i en glad förväntansfull anda istället för ett nostalgiskt farväl, tillhör dess styrka.