Drömmen om Ester
Dröm och verklighet är Anna Jörgensdotters roman "Drömmen om Ester" är bygd av. Inte så konstigt då den handlar om konstnären Ester Henning(1887-1985) som levde ett liv med flytande gränser mellan dröm och verklighet. En bit in i livet fick hon diagnosen Dementia praceox, det vill säga kronisk psykotisk störning.
Fanns det i släkten? Jörgensotter skriver tankeväckande att "kan det vara så att det Lydia (mamma till sju flickor och en pojke) kväste i själv växer upp – som ogräs – i barnen? Att de, som hon pressat ut, slet med sig en bit av hennes inre?"
Eller på pappa skomakarens sida, han som förlorar sig i religionen och i missionen ser sitt öde?
Anna Jörgensdotter, född i Sandviken, skriver poetiskt om en sorts själsfrände hon ser i Ester, som föddes i Yngshyttan. I tolv års ålder tar Ester tjänst som piga i Mora. Ett Mora där bilden utåt i landet nästan skyms av den väldige Anders Zorn, konstnären som målar nakna kvinnor, "kullor", vid strandkanter och vars patrialkala karaktär och blick dominerar likt en diktator. Det blir Ester tidigt i livet varse då hon besöker den åldrande patriarken som bedömer några av hennes medhavda målningar med: "Fröken har talang men är tyvärr färgblind”.
Zorn är mur att stånga sig blodig mot, i synnerhet för en kvinna med konstnärsambitioner under tidigt 1900-tal i Dalarna. Som tur är låter sig Ester inte sänkas och hennes envetna kamp känns giltig ända till vår samtid och bortom den. Om än man inte likt Ester Henning behöver tro sig vara "den största konstnären”, utan låter skapandet ha ett eget värde som varje person har rätt att följa oavsett omgivningens tyckande.
"Drömmen om Ester" är fantastisk när den skildrar Esters relativt friska liv; uppväxten, livet hemma och med vännen Kajsa och med syskonen. Det är fattigt och mycket kärvt på många plan, men fantasin finns ju där. Eller Esters första tid i Stockholm; konstskolan, de kortvariga jobben, männen och några mäns hungriga blickar och tafsande händer.
Jörgensdotter visar återigen att hon är en fena att skildra utsatta människors sociala sammanhang (2010 fick hon Ivar Lo-priset för "Bergets döttrar").
Romanen förlorar lite stuns allteftersom den får en mer kronologlisk struktur, då huvudpersonens liv blir ett liv på institutioner. Säter 1919-1932 och Beckomberga 1932-1960.
Ester är som alltid en iakttagare och lever, överlever, genom att ge färg i fantasin åt en färglös tillvaro. Det finns personer som ser henne och den konstnärliga ådran, så att hon får redskapen för att skapa. Hon får till och med frigång, för "var skulle hon rymma?".
Det är både berörande och sorgligt att ta del av Ester Hennings historia. Till det bidrar inte minst breven från systern som också hon fått insikten att de, hela familjen, är lite speciella.
Ester kanske var mest speciell och på grund av Anna Jörgensdotters roman vill jag nu se delar av hennes konst som finns på Nationalmuseum och Moderna museet. En färgupplevelse, om jag förstått rätt, i kontrast till spöket Zorns mer mörka toner.