Björn Afzelius. En god man (och bara en människa)
Björn Afzelius var en av våra populäraste artister. Eller rättare sagt, han var älskad av folket men nedsablad, ja hånad, av storstadens (läs Stockholms) musikkritiker. Det fattade jag redan när han levde, men än mer efter ha läst journalisten och TV-producenten Gunnar Wessléns biografi om vännen Björn Afzelius.
Två gånger såg och hörde jag honom spela i Luleå, däribland i Pontushallen i mitten av 1980-talet då han och Mikael Wiehe var på turné i samband med en gemensam skiva. Det var ungefär 10 år efter Hoola Bandoolas upplösning och både Afzelius och Wiehe hade hunnit ge ut flera soloskivor.
Konserten var bra och intäkterna gick till något solidaritetsprojekt i Centralamerika. Men inte visste jag då att artisterna framme på scenen äntligen kommit ur lite av en storebror/lillebror-relation och nu inför varandra uppträdde som likvärdiga musiker och artister.
Hoola var nämligen Wiehes band där Afzelius endast var och såg sig som “refrängsångare”. Den under många år inte helt enkla relationen dem emellan är bland det intressantaste att läsa om i Wessléns bok.
“Om man som pojke inte får kärlek av sin mor, blir man som man ofta en konsument av kvinnor”, skriver Afzelius apropå sången "Exil" och LP-skivan med samma namn.
Familjeliv och kärleksrelationer var inte hans bästa grenar. Enligt boken bottnade det i en rädsla att inte duga, att aldrig som barn få höra att han gjort något bra, och att fysisk bestraffning inte heller var främmande.
Pojken från Hakarp i Småland kom livet igenom, trots stora och stegrande framgångar, att bära märken i själen från barndomens dagar. Ett år in på 1970-talet tog Björns mamma sitt liv.
"Hur kunde jag ha en nära vän som jag visste så lite om?", frågar sig Gunnar Wesslén i förordet. Frågan vad vi vet om nära och kära är tidlös och universell, på gott och ont. Bokens underrubrik "och bara en människa" berättar allt och inget.
Afzelius var som de flesta en sammansatt människa, med allt vad det innebär av bra och mindre goda sidor. Han var notoriskt otrogen när det gäller kvinnor, men trogen en sak och uppfattning han tyckte var rätt politiskt (dock inte fundamentalist). Han var usel med pengar, men generös som människa i stort och smått. Han var vänsterkillen som älskade amerikanska bilar, etcetra.
Han älskade sina två döttrar Rebecca och Isabelle över allt annat, men var mestadels en frånvarande pappa.
Gunnar Wesslén har förtjänstfullt lagt in låttexter av Afzelius i sin bok. Det bidrar till en helhet för att någorlunda få ihop bilden av mannen som 2013 är en de mest spelade svenska artisterna på Spotify.
Han dog redan 1999, 52 år gammal. När beskedet om lungcancer kom 1997 var han som artist kanske mer populär än någonsin, inte minst i Norge, vilket artistkollegan och vännen Åge Aleksandersen vittnar om. Men Afzelius visste att livet och var skört och att allt kan gå i “tusen bitar”, som en av hans största låtframgångar hette.
Wessléns biografi är inget mästerverk eller något man måste läsa. Men det var intressant att få veta lite om människan bakom en låtskrivare och artist som jag har x antal skivor av.