Spår
”Spår” handlar om när tre journalister avslöjade en så stor skamfäck i Sveriges undfallenhet mot USA att jag blir mörkrädd av att minnas. När jag på nytt tar del av vad som hände när Ahmed Agiza och Mohammad Alzery skickades till Egypten för att torteras, blir det ännu tydligare att Sverige inte alls är en demokrati, inte alls har en fungerande rättsstat, inte alls bryr sig om mänskliga rättigheter och internationella lagar.
Det känns som att hela samhället vilar på gungfly. Särskilt som ingen straffats för illdådet som dåvarande statsminister Göran Persson, utrikesminister Anna Lindh och justitieminister Tomas Bodström ytterst var ansvariga för. Även den borgerliga regeringen lägger locket på.
Lena Sundström skriver om skeendet i en skönlitterär stil som gör alla fakta och händelser till dramaturgiska spänningsmoment, utan att de tappar i trovärdighet. Det är bra gjort, för själva historien om sju maskerade CIA-agenter och två egyptiska som kom till Bromma för att inför ögonen på handlingsförlamade Säpo-män klä av Agiza och Alzery, sätta på dem var sin blöja, binda fast dem i ett flygplan från USA och sedan flyga dem till Egypten, låter ju otrolig.
Lena Sundström har helt enkelt gjort ett omfattande jobb om grävet som ”Kalla fakta”-journalisterna på TV4 ägnade flera år åt. Ett hjältedåd av Sven Bergman, Fredrik Laurin och Joachim Dyfvermark, som låtit kollegan ta del av allt sitt material utom det som omfattas av källskydd.
Lena Sundström tecknar säkra personporträtt och hennes miljöskildringar förflyttar mig hur lätt som helst i tid och rum. Jag uppslukas av detaljer, till exempel när jag läser att de tre journalisterna tog kontakt med Yosri Fouda på Al Jazeera inför andra resan till Egypten.
Yosri Fouda gästade Piteå 2001 (samma år som avvisningen ägde rum) i samband med Föreningen Grävande Journalisters seminarium på Havsbadet. Nästan ingen av de 500 journalister från hela landet som var där hade då hört talas om den arabiska nyhetskanalen. Jag var programansvarig och var med när Yosri Fouda och Fredrik Laurin träffades för första gången. Det känns oerhört bra att mötet blev fruktsamt och att det varit till aldrig så liten hjälp i fallet med de så kallade Egyptensvenskarna.
”Spår” är inte en bok med lyckligt slut, trots att de tre hjältarna fick Stora Journalistpriset efter att programmen sänts 2004-2005, trots att Ahmed Agiza äntligen fick permanent uppehållstillstånd i Sverige förra året, trots att Mubarak avsatts och Mohammad Alzery är på fri fot, trots att ingen av de ansvariga längre sitter i regeringsställning.
Sverige har fortfarande kvar de terrorlagar som gör oskyldiga människor till offer för godtycke, Sverige har fortfarande en regering som struntar i FN och den kommitté i EU som som bett om sanningsenlig information. Sverige har fortfarande för många politiker och tjänstemän som bryr sig mer om papper och sin egen bekvämlighet än något annat. Ändå är ”Spår” en bok som inger mig hopp, för den visar att det finns människor som vågar använda sitt sunda förnuft och sin medmänsklighet – samtidigt.