"Slutord"
Kerstin Bergströms sista bok med undertiteln "Tankar och funderingar kring livet, skrivandet och läsandet" är ett avsked. Tankar om åldrande, om att tiden rinner ut, att livet blommar men kroppen vissnar. Reumatism. Sjukdom. Åldrandet såsom det drabbar oss. Men den är också ett liv, en samling minnen, vilket gör den så fin, så naken och ren. För i ett avsked behöver man inte låtsas. Och det känns inte som att Bergström har något att bevisa. Boken handlar om att skriva, om att skriva sitt liv, men också om att leva det. Författarnas ständiga klyscha: Ska man skriva livet eller leva det? Jag tror Bergström har gjort båda delar.
Bergströms prosa är en blandning av ord, poesi och luft i form av kvarhållna andetag. Jag får en känsla av att hon skriver som hon tänker. Det bidrar till det ärliga i texten. Minnen går om varandra, de har sin plats, och de rör på sig. Fram och tillbaka genom hela livet. Nu – då – dåare – nyare – då – nu. På det här sättet träder ett liv fram som inte är prosa, inte fullständiga meningar. Det behöver det inte vara. Andetagen finns i andrummen, och där klingar de kvar som känslor hos läsaren. Svårt att läsa och förstå? Inte alls. Språket simmar utan motstånd, mot kanten av havet där de sista orden stannar kvar istället för att falla.
Hon skriver om episoder i sitt liv. Det blir inga skärvor, allt hänger ihop. Från barndomen i ”Vindens hus” i Luleå, den alkoholiserade mamman, svårigheterna och destruktiviteten, om livet i Kiruna, om flytten och ”sveket” till staden, om huset på Seskarö och den värme det innehåller, om litterär revolt, om makens sjukdom, om livets tidsbestämda korthet med sjukdom och ålder. Om att
bli fri och befriad.
”För mig är det Havet.
Havet – stort, öppet, fritt.”
Några månader efter att Bergström skrivit klart boken fick hon diagnosen cancer, och med hennes egna ord: ”prognosen är mycket dålig.” Hon visste inte om sjukdomen när hon skrev boken, och jag skulle gärna säga att boken inte påverkas av sjukdomsbeskedet. Men då skulle jag ljuga. Den påverkas. Den blir ännu vackrare. Ännu renare. Ännu mer ett avsked. Till litteraturen, till livet. Det finns ingen bitterhet. Budskapet är inte mörkt, utan en hälsning till alla som läser att livet är vackert och värt att leva, trots svårigheter, trots trauman och tragedier. Glädjen finns, och livet finns. Det behövs ingen hämnd, och det finns inget att förlåta.
”Sedan inget hav förrän här och inga resor på öppet hav längre, det är för sent för mig nu, men det gör ingenting.”
Bergström skriver mycket om minnen, om oförmågan att släppa dem och om intensiv kamp för att hålla dem kvar. Kritiker har bett henne att släppa, att gå vidare, att sluta älta. Men Bergström vägrar, och jag vill tro att jag förstår henne. Att allt vi ser idag är det vi kände igår, och att allt vi vill ha imorgon är det vi hade förut. Minnena är de vi är, och vi släpper inte taget om oss själva, eller våra liv. I slutet av dagen saknar vi det vi redan haft. De små sakerna. Utförsåkningen. Sommareftermiddagar i ett hus på Seskarö. De små gesterna, samtalen, en kram, en strykning över huden.
”Detta livet!
Dåtid och nutid.
Minnen -
Och jag vägrar släppa taget om mina minnen …
Jag tycker om att väcka dem till liv, både de mörka, svåra och de ljusa.”